Kanske är bra att reflektera ibland

Det är flertalet läkare och andra inom vården som har försökt förklara min ovilja att öppna upp mig för psykologer och dylikt med att jag är rädd. Det som jag då skulle vara rädd för är att de ska svika mitt förtroende. Jag har aldrig orkat opponera mig mot dessa tankar utan mest tänkt att det inte låter troligt men att det kanske är så. Att det inte låter troligt grundar sig på att om jag skulle vara rädd för att de ska svika mitt förtroende måste det innebära att jag skulle se det som en möjlighet att de inte kommer att göra det. Jag har nog alltid förutsatt att människor inom vården sviker förtroenden så att vara rädd för det skulle vara rätt meningslöst. Om det är något som jag är rädd för i kontakten med sjukvården så är det nog att få stämpeln offer. Att vara ett offer innebär för mig att man inte är villig att själv ta något ansvar för tråkigheter som man har upplevt utan väljer att skylla allt på andra.

Egenskapen att jag tror att jag klarar allt själv och är väldigt ovillig att ta emot hjälp har gjort att jag fick diagnosen drag av narcissistisk personlighetsstörning. Det är alltid så jag har sett på diagnoser. Jag är som jag är och sättet som jag är på stämmer överens med diagnoser. Det är inte så att jag har en diagnos och därför är som jag är.
En person beskrev mig som att jag lägger allt negativt som har hänt mig i en ryggsäck och väljer att inte låtsas om det men ryggsäcken blir väldigt tung med tiden. Den beskrivningen stämmer nog väldigt väl.