När minnen dyker upp

Jag läser en del bloggar om psykisk ohälsa, en del återvänder jag till gång på gång för att de är bra skrivna eller tilltalar mig på något annat sätt. En av bloggarna som jag tittar in på lite då och då är @psykiatri_ssk. Anledningen till det är att den är bra skriven och att det är intressant att läsa hur en som jobbar inom psykiatrin ser på saker. I många fall är det lätt att glömma att personalen inom psykiatrin också påverkas av hur vården fungerar. Jag tror inte att det är ett lätt jobb om man bryr sig om människor, är man känslokall blir det nog väldigt mycket lättare.
Nåväl jag tittade in på bloggen idag och det var ett inlägg om självskadebeteende. Alla som känner mig vet att jag inte direkt passar in i den kategorin. Jag har däremot skurit upp mina armar i underliga självmordsförsök. Inte heller det dödade mig otippat nog utan lärde mig bara att bli duktig på att plocka stygn på mig själv. Jag har blivit sydd rätt många gånger men det är bara en gång jag fortfarande minns ordentligt och det beror inte på att läkaren behandlade mig på ett bra sätt. Det går att läsa skräckexempel på läkare som har hotat patienter att de ska sy dem utan bedövning så var det inte i mitt fall. Läkaren gav mig bedövning men valde att inte vänta till bedövningen hade börjat verka. Om någon funderar så är det inte så trevligt att bli sydd när armen inte är bedövad. Jag protesterade givetvis när han började sy men det enda han sa var att bedövningen snart skulle börja verka så jag skulle bara vara tyst och sitta still. Jag kommer fortfarande ihåg att sjuksköterskan/undersköterskan protesterade och sa åt läkaren att ge mer bedövning men han brydde sig inte. När han var klar med ena armen trodde han på fullaste allvar att jag skulle låta honom sy min andra arm. Det fick han inte kan jag avslöja istället så tejpade sjuksköterskan/undersköterskan ihop armen och gav mig en bunt "klisterremsor" så att jag skulle kunna fortsätta tejpa ihop armen hemma när remsorna hon satte fast trillade bort.


Jag kan ha förståelse för att personalen inom sjukvården inte gillar att "laga" människor med självskadebeteenden eller människor som har försökt ta livet av sig. Att inte gilla sådant är en sak men man ska ändå kunna göra sitt jobb utan att försöka straffa människor som inte mår bra.