söndag 5 oktober 2014

Det här med diagnoser

Främsta anledningen till att jag gjorde en utredning förra året var att avdelningsläkaren/apjäveln som var ansvarig för avdelningen jag först var inlåst på hade dragit felaktiga slutsatser om mig. Han hade fört in i min journal att han misstänkte att jag hade en neuropsykiatrisk diagnos. Den slutsatsen drog han efter att sammanlagt kanske pratat med mig i 1½ timme. Att jag inte har en neuropsykiatrisk diagnos var jag väldigt säker på så jag ville få bort det. Nu visade utredningen att jag hade helt rätt vilket inte kom som någon överraskning. Borderline diagnosen förvånade mig inte eftersom en terapeut eller vad hon nu var misstänkte det ca 10 år tidigare. Att jag till viss del även stämde in på narcissistisk personlighetsstörning kom däremot som en chock och var inget som jag direkt höll med om.

Tiden gick och jag kände inte att jag brydde mig nämnvärt om diagnoserna. Jag resonerade mest som så att det säkert står en bunt andra saker som är mer upprörande i min journal. Det var först under det här året jag insåg nackdelarna med att ha diagnoser.

När det var dags för provtagningar/undersökningar i Falun och Uppsala på grund av fysiska fel tyckte jag att personalen uppförde sig lite underligt mot mig. Sen fick jag veta att mina diagnoser även finns inskrivna i min vanliga journal och det kändes så där lagom roligt.

Sen hamnade jag på dårhuset igen och fick "äran" att prata med en tomte. Att han hade läst min journal och fastnat i diagnosen narcissistisk personlighetsstörning var väldigt tydligt. Han kommer aldrig att bli en duglig läkare så länge som han går in i ett patientsamtal med så mycket förutfattade åsikter om patienten.
Och sen blev det då en tripp från dårhuset till akuten i Falun och den läkaren tog alla priser. Han hade skumläst min journal och jag har nog aldrig träffat någon med så konstiga åsikter. Han frågade var jag bodde så jag sa namnet på byn och jag fick då frågan om det var ett särskilt boende... Alltid lika roligt med människor som tror att man bor på ett boende bara för att man är inlåst på dårhuset i perioder och har diagnoser.

Nu känner jag mest att en hel del möten inom sjukvården skulle ha varit väldigt mycket lättare om jag aldrig hade fått någon diagnos. Jag är som jag är med eller utan diagnos och det går utmärkt att prata med mig och sedan bilda sig en uppfattning om hur jag är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Trevligt att du vill lämna en kommentar! Din kommentar kommer att synas så fort som jag har godkänt den