Tittar på snön som faller och tänker tillbaka

När jag tänker på hur jag har haft det sedan början av 2013 vet jag inte riktigt vad jag ska känna. En kort sammanfattning är nog på sin plats.

• April 2013 försöker ta livet av mig. En psykolog/psykiater eller vad hon nu var gör en bedömning av mig på sjukhuset. Jag får henne att tycka att det bästa är att bara låta mig åka hem. Att det blev så beror inte på att jag är fantastiskt duktig på att dupera utan beror mest på att hon var riktigt dålig. Rätt säker på att jag hade kunnat sitta i ett hörn och gråta och hugga mig med en bordskniv och ändå få henne att tycka att det var en bra idé att låta mig åka hem.
• Ny bedömning av min psykiska status görs ett dygn senare på vc och jag får vårdintyg på mig. Hamnar på dårhuset och blir kvar där en vecka-10 dagar.
• Maj 2013. Är hemma ett par veckor och sedan får jag vårdintyg på mig igen. Hamnar på dårhuset igen.
• November (tror till och med att det var 30). Blir fri från dårhuset efter en bunt självmordsförsök medan jag varit inlagd. Mår bättre och planen är att öppenvården ska hjälpa mig med att hitta lämpligt behandlingshem. 
• Januari 2014. Första besöket på öppenvården efter att jag blivit fri. Jag pratar om att jag är trött, får rådet att göra roliga saker. Öppenvården har inte tittat efter lämpliga behandlingshem men lovar att de ska ta itu med det. Ska få en ny tid efter en månad
• Februari 2014. Tror att det är nu öppenvården ger mig två förslag på behandlingshem. Jag gnäller igen om att jag är trött och får förslag på någon medicin jag kan prova. Vill inte ha medicin. Kollar upp behandlingshemmen och ratar ett på en gång, det vänder sig till människor med hjärnskador som behöver lära sig saker på nytt. Knyta skor och liknande. Det andra behandlingshemmet tackar nej till mig för de anser att jag är för svår.
• Mars 2014. Jag är ännu tröttare och har svårigheter att samtala för jag är så trött. Orkade inte koncentrera mig på vad personen jag pratade med sade. Är så trött och less på allt så den här månadens möte på öppenvården slutar med vårdintyg. Hamnar på dårhuset igen och blir kvar där i ca 3v. Under tiden jag är inlåst tas det blodprover och det visar sig att mina kaliumvärden är dåliga. Läkaren på dårhuset skickar remiss till specialist i Falun.
• April 2014. Är fri igen och det blir en del provtagningar på vc. Har mer energi efter att ha fått kalium sedan jag var inlåst.
• Maj 2014. Skiktröntgen och möte med specialisten i Falun.
• Juni 2014. Orkar göra lite mer även om jag psykiskt inte mår bra.
• Juli 2014. Provtagningar på Akademiska sjukhuset. Blir mer och mer less på allt.
• Augusti 2014. Apa trött på allt och får hem ett brev från Akademiska om att de bokat datum som jag ska bli inlagd för mer undersökningar.
• September 2014. Struntar i att åka till Akademiska, orkar inte med mer undersökningar. Mår sämre och sämre och får vårdintyg på mig igen. Blir kvar på dårhuset ca 1½ vecka. På utskrivningssamtalet förklarar läkaren att eftersom jag inte har en psykos eller är deprimerad så kan de inte hjälpa mig men jag är välkommen tillbaka om jag känner att det behövs. Jag är glad för att slippa bli förvarad mer.
• Oktober 2014. Mår fortfarande rätt dåligt. Har möte på öppenvården som slutar som det brukar. Blir uppmanad att höra av mig om jag tänker ta livet av mig.
• November 2014. Jag sitter här.

När jag själv läser sammanfattningen så känns det bara riktigt bisarrt men det är så här mitt liv har varit den senaste tiden