Fick en fråga

Så nu ska jag försöka svara på den. Jag stannade inte på Evagården någon längre tid så kanske hade jag haft en annan åsikt om stället om jag hade stannat längre men jag tvivlar starkt på det. Min första vistelse varade ca 3-4 dygn och vistelse nummer två blev ca 5 dygn. Under båda vistelserna så var jag den enda patienten/klienten eller vad fan de nu kallar galningar för. Båda gångerna var det en annan patient som också var inskriven men under min vistelse där skrevs de ut. Första gången jag var där kunde jag inte prata med den andra patienten för den kom bara till Evagården för att bli utskriven. Under mitt andra besök kunde jag dock prata med en annan patient som höll på att bli utskriven. Minns jag rätt hade hon varit på Evagården i ett år och hon var inte allt för imponerad. Det hon tog upp var att det ofta var stökigt där med patienter som fick utbrott och liknande och att personalen inte kunde hantera det. Någon direkt behandling kände hon inte att hon hade fått. Under mina dagar på stället fick jag inte träffa någon terapeut/psykolog eller liknande utan jag fick i stort sett roa mig själv. Jag fick besked att jag kunde få gå på komvux och läsa in ämnen, kanske inget konstigt med det men om man har läst lite kurser på högskola/universitet så är det inte direkt aktuellt. Kylen var det lås på, frukten som låg framme var möglig och mycket annat konstigt. Några i personalen försökte få mig att hjälpa till med att laga mat så att jag skulle kunna lära mig det... De hade missat en hel del saker när det gäller mig. Jag vägrade hjälpa till med matlagning eller städning eftersom jag var förbannad över att bli dumpad på ett idiotställe. En i personalen erkände mer eller mindre att pengarna som kommer in till behandlingshemmet mest hamnar i fickorna hos ägarna. Jag trodde inte att någon längre hade personlig nummerplåt på bilen men det har minsann ägarna. Ägarna till stället var rädda för mig vilket känns lite ologiskt när man driver ett behandlingshem. Första gången jag kom dit så fick jag ett utbrott när ägarna förklarade att jag inte skulle få ha min dator eller mobil under första veckan. Jag blev så pass förbannad av den nyheten att jag började slå på en av ägarna med ett stort kuvert som min medicin var i. Inte alls vettigt på något sätt men det var bägaren som rann över för mig. Det resulterade i att ingen av ägarna vågade vara på plats när jag kom tillbaka andra gången. Något som påminner om terapi fick jag inte.

Min andra vistelse slutade med att jag hängde mig med en sladd i badrummet. Jag blev medvetslös och när jag vaknade upp låg jag i hallen med sladden kvar runt halsen. Personalen hade klippt av sladden och lämnade mig sedan ensam att vakna till liv. När jag vaknade till tog det ett tag för mig att inse var jag var och efter ett par minuter kunde jag resa på mig. Jag gick då ut för att röka och när jag passerade receptionen/personalrummet ropade personalen till mig och undrade om det räckte nu. Mitt svar blev nej och efter att jag hade rökt tog jag mina väskor och gick därifrån. Efter det hamnade jag på dårhuset igen och efter några dagar ringde en i personalen som jag gillade till dårhuset för att höra hur det var med mig. Jag frågade honom om det var ägarna på Evagården som hade bett honom ringa men han sa nej. Efter ytterligare en tid fick jag veta att jag var välkommen tillbaka till Evagården och att de skulle hålla min plats i några veckor. Så min stackars kommun fick betala för en plats som jag inte ville ha i någon/några veckor. Vid det här laget hade läkaren på dårhuset insett att Evagården inte var ett ställe för mig så jag slapp återvända dit.

Helt ärligt så tror jag att Evagården kanske kan hantera personer med väldigt lindriga självskadeproblem men allt svårare än det tror jag inte att de kan klara ut. Att sitta och göra nutidskryss och diskutera runt ett ämne som personalen väljer kändes inte som något som gynnade mitt psykiska mående.