Tankar
Jag funderar en del runt mitt liv och hur det blev så här och varför jag inte är villig att lägga tid och energi på att förändra det. Med mitt liv så syftar jag på mitt mående och mina självmordsförsök. Jag är van att slita häcken av mig för saker jag vill och därför känns det underligt att jag inte är villig att lägga energi på mitt mående. Det handlar inte om att jag inte tror att jag förtjänar att må bättre utan det handlar nog mer om att jag har slutat bry mig.
Jag vet självklart inte hur det är med dig men jag vet ett par som uppenbarligen har varit för rädda för att komma ur "må-dåligt-bubblan" för att de inte vet vad som väntar och för att de vet att det kommer att bli skitsvårt och jävligt jobbigt. Nu verkar du inte vara den rädda typen men en osäkerhet kan ju ändå finnas där och man (jag alltså) trivs bäst med det man känner till och är van vid. Bara en fundering.
SvaraRaderaJag har funderat på samma sak men kom fram till att det inte är så. Jag tror att det är skillnad om man har haft kontinuerlig kontakt med psykiatrin och fått bekräftelse på så sätt och lite fastnat i det. Min identitet är inte byggd genom mitt psykiska mående och jag tror inte att någon bekant här hade en aning om min historia och hur jag mådde innan jag hamnade på dårhuset 2013. Jag hade ändå ett uppehåll på ca 10år från allt inom psykiatri. Om jag inte hade haft det hade det nog varit en annan sak för då hade jag inte vetat något om hur det är att ha ett vanligt eller i alla fall hyfsat vanligt liv och då tror jag att det är lättare att låta rädslan styra
RaderaDet håller jag med dig helt om, att det är lätt att fastna i sin sjukdom.
SvaraRadera