Den sårade divan: Om psykets estetik av Karin Johannisson

Att jag fick för mig att läsa den här boken beror på att den enligt texten på baksidan och texter på bokaffärer skulle ta upp vad galenskap är och hur de olika diagnoserna kan användas av patienter. I mina öron lät det intressant särskilt med tanke på att människor som blir sin diagnos fascinerar mig.
Och vad tyckte jag då om boken. Kortfattat så klassar jag den här boken som ordbajseri på en synnerligen hög nivå. Nu tycker jag inte att boken handlar i någon större utsträckning om galenskap utan den handlar desto mer om sexualitet. Särskild tyngd läggs det på Agnes Von Krusenstjerna till viss del förståeligt eftersom det i hennes journaler noteras att hon är pervers. Dock kan jag ej se nyttan med att ägna så många sidor åt att skriva om hennes sexualitet. Av bokens 337 sidor så tyckte jag nog att runt tio sidor var läsvärda. En del saker i boken är så pass självklara som att patienter på dårhus lär sig spelreglerna och försöker styra över sin egen vistelse så att de får förmåner. Om man är fruktansvärt intresserad av könsroller och tilltalas av det här språkbruket

"Störningar i denna könens ekonomi hotade familjen och det patiarkala samhället. Synliga avsteg från infogning- det excetriska, bohemiska, nervösa, depressiva, försumliga eller sexuellt utagerande- kunde etiketteras som beteendestörning och slussas in på mentalsjukhus under diagnosen schizofreni"
(Den sårade divan s140)

så är det garanterat en bok som man uppskattar. Jag däremot ryser av ordet genuskunskap och föredrar alla dagar på året ett mer vardagligt språkbruk.