Nä det blev ingen middag
Anledningen till det är lite av en kombination. Två bitar kaka blev jag rätt mätt på och så fort jag blir för trött så vill jag inte äta. Dricker en öl istället och funderar lite över vikt. Min vikt har pendlat ordentligt genom åren och det är ingen överdrift. När jag var som fetast vägde jag ca 35kg mer än jag väger idag, det var runt 12 år sedan. Och när jag vägde som minst så vägde jag runt 15kg mindre än jag väger idag och det var för ca 10 år sedan. Misstänker dock att det inte var så snyggt på mig för många frågade om jag hade anorexia, det hade jag inte. På sätt och vis kan jag tycka att det är konstigt att jag klarat mig från ätstörningar men det är jag tacksam för. Att jag tycker att det är konstigt att jag klarat mig beror på att jag under en stor del av min uppväxt fick höra dagligen av en av mina föräldrar att jag var tjock/fet. I vuxen ålder har jag fått en ursäkt för det och det är inget jag ältar utan det är som det är. Jag får det ändå inte riktigt att gå ihop i mitt huvud att jag tydligen ska vara så känslig men ändå så kan jag släppa sådant. Jag tror att om man i tidig ålder blir utsatt för nedlåtande kommentarer och liknande så skaffar man sig ett skyddande skal vilket gör att det inte alltid blir så lätt för människor att förstå sig på en. På mig stämmer det i alla fall och jag vet att det gör att folk som inte kommer mig nära uppfattar mig som väldigt känslokall och det sårar mig
Jag tror att du har helt rätt i att man skaffar sig det där skalet, jag hade också ett skal som gjorde att folk uppfattade mig precis som de verkar göra dig nu. Detta var i min ungdom och bekantskaper, kamrater och vänner trodde att jag var helt känslokall men folk som verkligen kom nära insåg ju att det var tvärtom. Jag var nöjd då för jag ville inte ha kreti och pleti nära men allt ändrades när jag kommit hemifrån och fått mogna själv - då ville jag verkligen inte ses på det sättet längre så jag förstår att du blir sårad. *kram*
SvaraRadera