Rädd för att uppfattas felaktigt
Jag läste en intervju/artikel om en person och i den var det evigt tjat om att personen var rädd att uppfattas som ytlig. Av bilderna och det personen sa uppfattade jag den som just ytlig och inte blev det bättre av att personens intressen var något i stil med mode, skönhet och att träna. Jag började då fundera över vad det var som var så farligt med att uppfattas som ytlig. Mode, skönhet och liknande ser jag absolut som ytliga intressen och i den personens fall hade det varit smidigare att säga att bilden den väljer att visa upp är ytlig men att det även finns en djup i personen.
Nu tvivlar jag inte för ett ögonblick på att det finns människor som bara är yta och verkligen är spåniga. Precis som det finns människor som anstränger sig för att vara djupa men spånigheten lyser alltid igenom.
Det fick mig att fundera över om att jag har någon rädsla att uppfattas på ett felaktigt sätt och svaret blev nja. Jag vet att vårdpersonal i många fall förutsätter att jag är kall och saknar medkänsla/förståelse för andra och det är lite tråkigt när de får för sig att det är så. I det fallet handlar det dock inte så mycket om att de uppfattar mig felaktigt utan det handlar mer om att de inte bemöter mig på ett öppet sätt utan väljer att tro på vad någon en gång i tiden skrev i min journal. Och jag kan absolut uppfattas som känslokall om det i mitt tycke är en idiotläkare/vårdpersonal som pratar med mig. Om man bortser från det så kan jag inte minnas att jag någonsin brytt mig eller oroat mig över hur någon uppfattar mig. Jag antar att det beror på att jag är så pass säker i mig själv och vet vem och hur jag är
Nu tvivlar jag inte för ett ögonblick på att det finns människor som bara är yta och verkligen är spåniga. Precis som det finns människor som anstränger sig för att vara djupa men spånigheten lyser alltid igenom.
Det fick mig att fundera över om att jag har någon rädsla att uppfattas på ett felaktigt sätt och svaret blev nja. Jag vet att vårdpersonal i många fall förutsätter att jag är kall och saknar medkänsla/förståelse för andra och det är lite tråkigt när de får för sig att det är så. I det fallet handlar det dock inte så mycket om att de uppfattar mig felaktigt utan det handlar mer om att de inte bemöter mig på ett öppet sätt utan väljer att tro på vad någon en gång i tiden skrev i min journal. Och jag kan absolut uppfattas som känslokall om det i mitt tycke är en idiotläkare/vårdpersonal som pratar med mig. Om man bortser från det så kan jag inte minnas att jag någonsin brytt mig eller oroat mig över hur någon uppfattar mig. Jag antar att det beror på att jag är så pass säker i mig själv och vet vem och hur jag är
Det är nog helt riktigt som du skriver. Jag tror att väldigt många visar upp en fin yta och hävdar att deras intressen bara är sådant som du nämner men att de har många funderingar och intressen på insidan. Jag brukar tänka att jag tycker synd om sådana människor, som inte kan eller vågar visa upp en djupare sida av sig själv. Sedan är det klart att det finns spån som du säger också, tvärtomfolket som förställer sig med en djup sida men där ytligheten skiner igenom. Min fördom är att det är sådana som går på keramikkurser, mindfulness och diskuterar filosofi på nätet trots att de bara gör det för att _verka_ intelligenta och flerdimensionella. När jag var ung så var jag väldigt vokal med mina åsikter men jag har aldrig uttryckt något jag inte faktiskt tyckt för att verka si eller så. Fan, jag är lite sådan fortfarande men jag var ännu mer extrem i ungdomen. Det var inte riktigt PK att på ungdomsgården med en enorm heteronorm hojta ut att jag tror att alla är mer eller mindre bisexuella, dvs att alla har en potential att bli kär i en viss individ och att det då spelar precis ingen roll vilket kön personen har. De blev ganska chockade kan jag säga. :D Hur som helst så har du helt rätt och du slår mig inte som känslokall alls, bara pragmatisk och realist som jag - det som hänt har hänt men omgivningen måste kunna se att allt inte är svart eller vitt också.
SvaraRaderaMänniskor som ägnar sig åt att förklara hur de är eller inte är är läskiga. Kommer fortfarande ihåg hur ett ex brors flickvän presenterade sig för mig. Nu kommer jag nog inte ihåg allt men hon sa sitt namn och sa sedan att hon var feminist, kurd, självständig och något mer. Det enda jag tänkte då var knäppgök och det omdömet fick jag aldrig någon anledning att omvärdera.
RaderaSom mina amerikanska vänner brukar säga; "TMI TMI!!!" Alltså, Too Much Information. Vem vill veta allt det där redan när man blir presenterad för någon? Det räcker utmärkt med "Hej, jag heter X". Allt annat kan ju komma senare om man känner för det.
Radera