torsdag 1 december 2016

Misslyckad självmördare

är ett ord (eller två då) som jag träffade på i en bok. På något sätt tilltalar det uttrycket mig, låter bättre i mitt huvud än att man begått flera självmordsnära handlingar. Överlever jag något mer självmordsförsök ska jag göra mitt yttersta för att det ska skrivas in i min journal att jag är en misslyckad självmördare. Nu är jag på det klara med att det enbart kommer att få läkaren/psykiatern att tro att jag ser mig som en misslyckad individ. Men vid det här laget är jag redan så van vid att de missuppfattar hur jag är och fungerar så det kvittar

4 kommentarer:

  1. Jag är inte så jätteinsatt men visst är det väl ändå skillnad på de som egentligen inte vill begå självmord utan bara inte vet hur de ska be om hjälp eller har bett om det men inte blivit hörda, och de som verkligen vill dö (som du)? Jag tänker mig att man i din situation isf är en misslyckad självmördare men inte om man vill ha hjälp? Jag kanske tänker konstigt, inte helt osannolikt iofs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har nog aldrig tänkt på det eller funderat över det. Tror inte att sjukvården gör någon skillnad mer än att en del händelser beskrivs som självmordsnära och andra som man inte kan dö av beskrivs som självskadebeteende. Jag kan ha helt fel

      Radera
    2. Sjukvården är ju puckad med det där. Jag håller med om deras definition som sådan men jag tänker mer skillnaden på vad man vill med handlingen - om man vill dö eller egentligen leva men få hjälp.

      Radera
    3. Jag håller helt med dig. De kunde absolut inte hantera min förtvivlan när jag överlevde. Känslan jag fick då är att sjukvården förutsätter att man ska vara glad över att ha överlevt/blivit återupplivad och en annan känsla är otänkbar

      Radera

Trevligt att du vill lämna en kommentar! Din kommentar kommer att synas så fort som jag har godkänt den