Livet och döden
Det är två saker som snurrar runt i mitt huvud även om jag är rätt tyst om det här. Min åsikt om livet har inte ändrats utan jag känner mig fortfarande klar med att leva.
Jag inser själv att det låter underligt att säga att man är klar med livet. Det är något som man mest verkar ha rätt att säga när man är 80. 80 är jag som bekant inte men jag tror inte heller att det är en känsla som har mycket att göra med ålder. En del är nog helt enkelt klara med livet när de enligt samhället inte borde vara det. Jag köper inte heller att det är en åsikt man bara har om man är deprimerad. Det handlar om något som jag tror man har i sig från start, en del föds gamla och åldras fort. Andra känner sig unga och vill uppleva livet och vill aldrig att det ska ta slut
Jag inser själv att det låter underligt att säga att man är klar med livet. Det är något som man mest verkar ha rätt att säga när man är 80. 80 är jag som bekant inte men jag tror inte heller att det är en känsla som har mycket att göra med ålder. En del är nog helt enkelt klara med livet när de enligt samhället inte borde vara det. Jag köper inte heller att det är en åsikt man bara har om man är deprimerad. Det handlar om något som jag tror man har i sig från start, en del föds gamla och åldras fort. Andra känner sig unga och vill uppleva livet och vill aldrig att det ska ta slut
Min personliga åsikt är att det är skillnad på depression och att som du känna att man är klar, jag anser att depression är ett övergående tillstånd - om man får rätt behandling alltså - medan din känsla inte alls behöver vara deprimerad eller övergående. Jag behöver inte förstå din känsla för att acceptera den, jag tycker fortfarande att det är förbannat tråkigt att du känner så men som sagt, det är inte upp till mig att förstå eller döma.
SvaraRadera