Kvällssysslorna avklarade

Rabatterna är vattnade och hundarna har varit ute på promenad. Jag belönar mig med en öl och tänker inte göra något mer vettigt idag. Efter att ha funderat en stund efter mitt förra blogginlägg så gjorde jag slag i saken.
Jag skickade ett meddelande till öppenpsyk med frågan hur jag ska göra för att få en diagnos avförd. Känner jag öppenpsyk rätt så kommer jag att få ett goddag yxskaft svar men nu har jag i alla fall gjort något åt saken. Blir det ett för idiotiskt svar så lägger jag nog ner mina försök men om det mot förmodan blir ett vettigt svar så ska jag göra vad som krävs. Jag är helt enkelt för trött på att bli behandlad utifrån en diagnos som varken jag eller mina anhöriga anser är rätt.
Sedan vidhåller jag att det var förkastligt att göra en utredning på mig när jag var full av medicin och inte återhämtad. Jag kommer fortfarande ihåg en del i testerna som gick ut på att undersöka min intelligens. Det var meningen att man skulle passa in träklossar genom hål och det klarade jag inte då. Min hjärna var inte återhämtad och inte heller kunde jag skriva fullständiga meningar och ändå genomfördes utredningen.

Kommentarer

  1. Fy FAN för dem alltså, det är sannolikt ett antal lagbrott i deras "behandling" av dig. Jag tycker absolut att du ska tvinga dem att göra en ny utredning, om de inte vill det så får du be om en motivering till det och gå till IVO med de papper du redan har och den motiveringen. Om de diagnoserna de påstår att du har faktiskt vore en realitet skulle du sannolikt inte klara dig utan mediciner för att fungera normalt (så som det nu går med din förmåga, alltså _ditt_ normalt) och då får de ju förklara sig på den punkten också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så jag också känner, om jag skulle ha diagnoserna så är det väldigt underligt att jag klarar mig bättre utan mediciner än med. Nu tror jag att jag har någon diagnos men det är inte borderline och inte heller har jag kroniska suicidtankar som någon AT (möjligtvis ST)läkare på akuten skrev in i min journal.

      Radera
    2. Alltså, vi har ju inte träffats men du bloggar ju ofta och ingen jag träffat som har borderline-diagnos och som faktiskt är borderline (vet om två andra feldiagnosticerade förutom du) är så stabil och medveten om sitt mående som du. Angående det andra så tror jag att läkare inte har någon annan diagnos att tillgå om det är så att du talat om för dem att du har för avsikt att dö för egen hand någon gång i framtiden och att du inte kommer att ändra dig. Man kan ju säga att diagnoskoderna är "en smula" begränsade i sina möjligheter och läkarutbildningen är ju också extremt stelbent och till viss del rent reaktionär i sin syn på framför allt psykiska sjukdomar. Jag har ju skrivit om det till dig förut, att jag tror att de inte vet vad de ska tycka om dig och göra med dig, för du verkar för mig helt normalt funtad men skillnaden mellan dig och de flesta andra är att du egentligen inte vill leva. Folk och framför allt läkare blir väldigt nervösa när en patient inte passar in i klara fack och det gör inte du, då klistrade de på ett par diagnoser för att det ska se ut som att de gjorde någonting. Blä.

      Radera
    3. Nu kom jag att tänka på en läkare på dårhuset som frågade mig om jag hade svårt att uppfatta saker eller trodde mig uppfatta saker som inte finns. När jag svarade nej på det skrev läkaren in i min journal att jag förnekar perceptionsstörning. Det är nog tyvärr lite så läkare uppfattar mig, om jag inte håller med om deras slutsatser om mig beror det inte på att det inte stämmer utan det beror bara på bristande sjukdomsinsikt eller att jag ljuger. Sista gången jag var inlagd så träffade jag en skötare som hade vaktat mig mycket när jag var inlagd under lång tid och han tyckte att jag var helt annorlunda. När jag då förklarade att det berodde på att jag sista gången inte hade en massa mediciner i kroppen som förändrade mitt sätt att vara/reagera så blev han förvånad. Jag vet att den jag är på medicin är långt ifrån den jag egentligen är. Jag ser mig själv som en stabil person och jag kan inte minnas att jag någonsin pendlat kraftigt i mitt humör bortsett från när jag har gått på en massa mediciner.
      Jag köper att jag har kroniskt förhöjd suicidrisk som en läkare på dårhuset skrev i min journal men kroniska suicidtankar håller jag inte med om. Nu kan det tyckas vara en hårfin skillnad men om man ändrar till hjärtproblem blir skillnaden tydligare, kronisk risk för hjärtsjukdomar-kroniska tankar på hjärtsjukdomar

      Radera

Skicka en kommentar

Trevligt att du vill lämna en kommentar! Din kommentar kommer att synas så fort som jag har godkänt den