onsdag 27 juni 2018

Varför skulle något gå smidigt?

Jag fick svar från öppenpsyk på fm och det var den typen av svar jag i stort sett räknat med. För att få bort en diagnos måste jag träffa en läkare på psyk men eftersom jag inte har en aktiv kontakt på psyk måste jag göra en egenremiss dit.
Om det i svaret hade framgått hur man gör en egenremiss hade allt varit lite enklare men så smidigt kan inget vara. Jag löste det med att skicka ett nytt meddelande till mottagen och skriva att det var en egenremiss och om man inte kan skicka en egenremiss så så får de helt enkelt informera mig om hur man ska göra. Får se om jag får något svar på det. Jag räknar med ett svar som går ut på att de bara tar emot egenremisser mellan 13.30-13.40 sista torsdagen i varje månad. När det gäller vården här i dalarna så kan nog inget förvåna mig. Ja jag är nog lite cynisk.

Jag tänker lite på om de svarar alla patienter på samma sätt som de svarade mig och hur många som då orkar försöka få till någon kontakt. Jag hoppas verkligen att de är lite mer tillmötesgående om någon som mår riktigt dåligt hör av sig oavsett om den har en aktiv kontakt på psyk eller inte.

Det känns lite som om det här kommer att bli en följetong för mig. Lite ologiskt känns det även att jag skulle skicka en egenremiss till öppenpsyk här för läkarna tog de bort för några år sedan,besparingar. Istället får patienter som ska träffa läkare inom psykiatrin/psykiater åka 10 mil enkel resa. Det blir intressant att se om det här kommer att leda till något, föreslår de att jag ska träffa någon kbt-tant som ett första steg kommer jag att bli tokig på riktigt

3 kommentarer:

  1. Herregud, hur svårt kan det vara för dem att skicka med information om hur man skriver ihop en egenremiss redan från början? Med det sagt borde du inte ens behöva skriva en, du har ju tagit kontakt redan och talat om vad det gäller, med lite ansträngning måste det kunna ses som en egenremiss. Jäkla puckon. Sorgligt nog bemöter de sannolikt alla likadant och det är inte unikt för Dalarna, jag minns när jag brände ut mig första gången (eller om det var första "riktiga" bipo-depressionen, det är omöjligt att veta nu i efterhand), jag bara grät och grät och grät och var så trasig. Jag ringde min VC, de sade "ring den här psykmottagningen". Jag ringde psykmottagningen, sköterskan där sade "Vill du ta livet av dig?" "Va?" svarade jag. "Vill du ta livet av dig?" "Nej." "Ja, då kan vi inte hjälpa dig." *klick* Jo, hon lade på luren i örat på mig.
    Stå på dig, en utredning ska ju läggas upp i steg och du ska absolut insistera på ett läkarmöte med planering av utredning innan de får dig att träffa olika personer i utredningen - annars kommer du ju bara behöva upprepa dig till varenda människa och det är nog tyvärr en del av deras strategi, att se om man tappar tålamodet eller fattningen för då kan de avskriva en som fortfarande psykiskt sjuk. Heja heja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men fy vilket bemötande. Ibland tror jag att personer inom vården bara ser patienter som irritations objekt.
      Det blir intressant att se om jag får något svar eller inte

      Radera
  2. Hur folk uppför sig inom vården borde vara självklart. Jag som ”personal” ser det ganska enkelt, det ingår i jobbet att vara trevlig. Svårare än så ska det inte vara!!

    SvaraRadera

Trevligt att du vill lämna en kommentar! Din kommentar kommer att synas så fort som jag har godkänt den