Känslor som jag inte förstår

I brist på något bättre att göra och det faktum att min koncentration är på minus 10 så har jag slösurfat en del i dag. Jag har läst en del bloggar som inte har uppdaterats på några år men ändå fastnade jag en stund i ett par.
Flera av skribenterna hade försökt ta livet av sig men givetvis överlevt, hade varit svårt att skriva om det annars. Känslan de alla delade var glädjen över att ha överlevt och nu kommer vi då till det som jag inte förstår. Om de nu är glada över att ha överlevt måste det ändå ha varit en kort stund som de inte ville leva. Förutsatt att de hade gjort ett ordentligt försök och inte något halvdant. Kan det då vara så att en del inte kan uppskatta livet utan att ha varit nära att missta det? För en del verkar ett självmordsförsök vara en så omvälvande händelse och andra påverkar det inte alls.

Jag har aldrig varit glad när jag vaknat upp på sjukhuset, tydligen har jag även varit så pass förbannad över att vara vid liv att jag försökt ge mig på personal. Ingen ursäkt men jag minns inte ens det utan har fått det berättat för mig.
För mig har nog livet aldrig varit en gåva utan mer ett straff