Oro är onödigt

Konstigt att jag aldrig lär mig att det i stort sett alltid är onödigt att oro sig. Det som sker sker oavsett. Jag blev uppringd av läkaren för en liten stund sedan och hon började med att konstatera att hon inte visste varför en telefontid till mig blivit inbokad.
Hon var av åsikten att vi redan hade pratat om allt som var aktuellt att tala om avseende motiveringar för en ny utredning. Den åsikten delade även jag och tydligen var anledningen till att konstiga människor på psyk bokat tiden att de hade missat information som läkaren gav dem efter att jag hade varit där. Tydligen så hade informationen att jag är intresserad av behandling om utredningen visar att jag har nytta av det fallit bort. I verkligheten så är jag väl inte så intresserad av någon behandling men om jag måste låtsas vara det för att kunna få en ny utredning så kör jag på det. Den enda behandlingen de erbjuder så vitt jag vet är kbt hos någon snabbutbildad sjuksköterska. Med tanke på att de som bedriver den vården är samma personer som klev in i vårt hus utan att knacka eller vara inbjudna så har jag inte någon större tilltro till dem när det gäller respekt för patienter.

Sammanfattningen av mitt läkarsamtal är att de ännu en gång ska diskutera mig på en konferens och då fatta beslut om jag ska sättas upp i kön för utredning eller inte. Jag kommer aldrig påstå att psykvården är effektiv