Lika slut i dag
Fy satan vad besöket i går tog på mina krafter. Att det tar så pass mycket på mig beror till stor del på att jag aldrig kan koppla av i möten med psyk och liknande instanser. Jag blir på helspänn och klistrar på mig en glad och charmig mask.
Att göra det när man genomgår en utredning är mer än underligt eftersom psykologen inte har en chans att få rätt uppfattning om mig. Fast jag vet att jag gör mig själv en otjänst så kan jag inte göra något åt det. Jag ser det som ett resultat av alla möten med soctanter, frivårdsinspektörer, besök i tingsrätten och psyk. Genom åren har jag blivit så pass tränad i hur jag ska vara i möten och jag klarar inte av att sluta vara på det sättet. Enda gångerna jag inte spelat min roll var nog i möten med psykiatern jag respekterade på dårhuset. Världen på dårhuset är så långt från en vanlig värld och det gjorde att jag i samtal med psykiatern jag respekterade var den jag var. Mot alla jag däremot ogillade på dårhuset var jag långt ifrån trevlig. Jag försöker förstå hur jag ska klara av att vara mitt riktiga jag men hittar ingen lösning
Att göra det när man genomgår en utredning är mer än underligt eftersom psykologen inte har en chans att få rätt uppfattning om mig. Fast jag vet att jag gör mig själv en otjänst så kan jag inte göra något åt det. Jag ser det som ett resultat av alla möten med soctanter, frivårdsinspektörer, besök i tingsrätten och psyk. Genom åren har jag blivit så pass tränad i hur jag ska vara i möten och jag klarar inte av att sluta vara på det sättet. Enda gångerna jag inte spelat min roll var nog i möten med psykiatern jag respekterade på dårhuset. Världen på dårhuset är så långt från en vanlig värld och det gjorde att jag i samtal med psykiatern jag respekterade var den jag var. Mot alla jag däremot ogillade på dårhuset var jag långt ifrån trevlig. Jag försöker förstå hur jag ska klara av att vara mitt riktiga jag men hittar ingen lösning
Känner igen det du skriver. Jag har sagt en gång för längesen till såna som ska hjälpa mig att jag kommer inte att gråta. Hur ont det än gör i mig så kommer jag inte att gråta. För jag gör inte det när det finns andra människor. Jag gråter när jag är själv. Ja Peter förstås, men inte nån annan. Inte ens mamma. Och då är det klart att dom inte förstår hur dåligt jag mår. Fast det var i och för sig en gång som jag pratade med min kurator i telefonen som jag grät. Kanske jag har gjort det fler gånger med henne i telefonen, men inte annars.
SvaraRaderaDet känns som om personer i vården borde vara bättre än de är på att läsa av människor
Radera