Förlösande att få gnälla

 Jag träffade på en annan hundägare på morgonpromenaden och vi pratade en bra stund. Nu var det mest jag som gnällde av mig men så blir det ibland. Jag har varit och är fortfarande utsatt för en hel del stress rörande min familj.

Det är jag som har blivit tvingad att ta itu med en massa saker och det är jobbigt i längden. Inte blir det heller bättre av att jag stundtals har fått fundera på om jag är den enda som är kapabel att tänka i flera steg. Med tanke på att jag ändå är sjuk och rätt galen så är det hela väldigt underligt.
Jag och den andra hundägaren hann även gnälla på idiotfamiljen i byn. Vi är nog rätt många som bor här som hoppas att familjen ska flytta, helst skulle de ha gjort det för många år sedan. Familjen är lite fascinerade på så sätt att när man tror att de omöjligtvis kan göra något ännu mer korkat så överraskar de gång på gång. Det senaste är att de låter sina barn 12-14 år eller något liknande gå ut själva med familjens hund. Hade det varit en hund på 10kg hade nog ingen reagerat men det är en hund på ca 50kg och barnen släpper hunden lös och verkar inte ha någon koll. Nu har i och för sig inte föräldrarna heller någon koll men det gör inte saken bättre. Om man är så korkad att man inte inser det olämpliga att låta sin hund vara på 50-100m avstånd på en äng var det finns fåglar och dräktiga rådjur så finns det inget hopp. Nu är hunden så pass tråkig och verkar inte reagera på mycket men det är ingen ursäkt. Det finns även hundrädda här som har pratat med familjen om hur obehagligt de tycker att det är att de låter hunden gå lös så långt ifrån sig men inget biter på idiotfamiljen. Alla inser att det är en tidsfråga innan hunden ställer till med en olycka och det är bara att hoppas att man själv inte blir drabbad när det sker. Familjen har även hunden lös i trädgården med öppna grindar med motiveringen att den inte går ut från tomten. Det gör hunden visst och den har varit nära att bli påkörd några gånger