Allt oviktigt och viktigt

Bara så att ingen blir förvirrad nu så heter boken som jag läste Vass egg men av någon anledning så har titeln tydligen ändrats till Vassa föremål. Journalisten Camille Preaker blir skickad till sin hemstad för att skriva om försvinnandet på en ung flicka. Året innan försvann en annan flicka som sedan hittades mördad. Det är inte med glädje som Camille återvänder till sin hemstad, när hon flyttade därifrån valde hon att inte ha kontakt med någon i staden bortsett från sin mor. Kontakten med modern har under åren varit sporadisk och det finns saker ur det förflutna som Camille inte vill tänka på. En del saker är lättare att förstå när man tittar tillbaka som vuxen. Boken kändes lite seg i början men blev bättre för varje sida. När man läst ett tag vill man verkligen få veta hur allt hänger ihop.

Lite lätt plågsamt var det allt att promenera idag men har man hund/hundar så är det bara att ge sig ut. Inte fick jag något brev från läkaren idag heller. Får hoppas att det kommer på mån för jag misstänker att min medicin behöver justeras.

Jaha, nu börjar jag bli mer och mer övertygad om att den nya medicinen sabbar min sömn. Senaste nätterna så har jag haft svårt att somna och det är inte likt mig. I natt har jag sovit tre timmar så det här lär bli en rolig dag. Att sova har varit en av sakerna som gjort att jag stått ut försvinner min möjlighet att sova så vet jag inte vad jag gör. Jag behöver kunna lägga mig i sängen och bara slippa vara medveten

Och där tog all energi slut. Så därför har jag retirerat till sängen och här tänker jag ligga i minst en timme. Det enda som fattas är en stor påse godis men som bekant får man inte alltid allt man önskar sig. Idag kom jag att tänka på en tjej som var inlåst på dårhuset en avvändorna jag var där. Jag undrar verkligen hur det har gått för henne. Det är nog så för alla som har varit inlåsta att en del människor man träffar påverkar en mer. Jag hoppas och önskar att hennes liv ordnade upp sig på bästa sätt.

Senaste gången jag träffade läkaren på öppenvården så sa han några ord som jag har funderat över. Hade jag varit vettig skulle jag garanterat ha släppt det för ett tag sedan men som bekant så är jag inte vettig. Det han sa till mig var att jag ibland är för rak i kommunikationen med sjukvårdspersonal. Jag förstår inte riktigt det känner jag. I samtal med sjukvårdspersonal så föredrar jag en rak kommunikation och har aldrig sett det som något negativt. Frågar man mig något så får man ett rakt svar och jag förväntar mig samma sak tillbaka. Det verkar väldigt underligt om läkare och liknande föredrar att jag sitter och svamlar om inget en stund. Jag ser det som slöseri med deras och min tid. Borde inte sjukvårdspersonal föredra att man är rak? Nu har jag inga planer på att ändra mig och om sjukvårdspersonal har problem med att jag är för rak så är det deras problem

Undra om rökning kanske kan klassas som självskadebetende förutsatt att man är galen från start? Efter att ha promenerat över en timme och i stort sett hela tiden sjunkit ner någon dm i skoterspår förtjänar jag en cigg. Att jag har blivit fetare bidrar nog till att det är ohyggligt mycket jobbigare att pulsa i snö den här vintern. En lösning skulle vara att gå ner i vikt men det är jobbigt så jag hoppas istället att skoteråkarna kör flera varv i skogen så snön packas hårdare

Jag har roat mig med att vara fruktansvärt yr idag. Det låter kanske inte så roligt och det är det inte heller, anar att det beror på att ett värde är för lågt men det lär visa sig när jag får veta resultatet av blodprovet.  I brist på något bättre att göra har jag surfat runt på olika bloggar och en sak förstår jag inte. Det är varför så många väljer att fota färska självskador och sedan lägger upp bilderna. Jag kan inte se syftet med det. Är det för att man vill visa hur dåligt man mår? Är det för att visa hur djupt man kan skära? Jag dömer inte någon utan jag vill förstå syftet. Kanske reagerar jag på det för att jag lade självskadande bakom mig för otroligt länge sedan. Det måste vara mer än 10 år sedan nu som jag senast skar mig och för mig finns det inget syfte med det längre. En gång i tiden för runt 15-20 år sedan så skar jag mig ofta men en dag insåg jag att det inte ändrade på något och då var det ingen mening med det längre. Så kul är det inte att bli sydd eller ha ä...