Två långa timmar
Jag hade tur för det var en vettig person som jag träffade. I två timmar satt jag och pratade med kuratorn och jag har ingen aning om hur det egentligen gick. Jag lyckades vara trevlig i alla fall så det var bra.
Att försöka minnas saker från barndomen har jag däremot aldrig varit bra på. Jag tycker inte att det är trevligt att vara på öppenpsyk och det kommer nog aldrig att ändras. Om jag gav ett tillräckligt bra intryck så att jag får fortsätta göra en utredning vet jag däremot inte. Jag trodde att det var självklart att jag skulle få fullfölja en utredning när den väl startat men så verkar det inte vara här. Kuratorn upplyste mig nämligen om att de nu ska ta upp mig på ännu en konferens någon gång och då ska personerna där besluta om jag ska träffa kuratorn igen eller läkare eller psykolog eller om inget mer ska göras. Det var lite lätt nedslående att höra men jag borde inte bli förvånad, psykiatrin har alltid visat sig vara lite av ett skämt när det gäller mig.
Att sitta och prata i två timmar och försöka minnas och lyckas släppa på mina skyddsbarriärer var en stor stor utmaning. Oavsett hur det kommer att gå nu så får jag försöka vara nöjd med att jag lyckades vara hyfsat öppen och ärlig
Att försöka minnas saker från barndomen har jag däremot aldrig varit bra på. Jag tycker inte att det är trevligt att vara på öppenpsyk och det kommer nog aldrig att ändras. Om jag gav ett tillräckligt bra intryck så att jag får fortsätta göra en utredning vet jag däremot inte. Jag trodde att det var självklart att jag skulle få fullfölja en utredning när den väl startat men så verkar det inte vara här. Kuratorn upplyste mig nämligen om att de nu ska ta upp mig på ännu en konferens någon gång och då ska personerna där besluta om jag ska träffa kuratorn igen eller läkare eller psykolog eller om inget mer ska göras. Det var lite lätt nedslående att höra men jag borde inte bli förvånad, psykiatrin har alltid visat sig vara lite av ett skämt när det gäller mig.
Att sitta och prata i två timmar och försöka minnas och lyckas släppa på mina skyddsbarriärer var en stor stor utmaning. Oavsett hur det kommer att gå nu så får jag försöka vara nöjd med att jag lyckades vara hyfsat öppen och ärlig
Psykvården i din region verkar ju vara mer puckad än på de flesta andra ställen i landet, iofs är det ingen nyhet för mig efter allt du skrivit men ändå. Vad är vitsen med att genomgå motsvarigheten till en mangling om du ändå riskerar att få lakanet skrynklat utan att ha använt det, så att säga? Nötter, ärligt talat. Låg suicidrisk är väl bra ändå, men bara om det är sant. Sådetså.
SvaraRaderaJag förstår inte alls hur de tänker här. Det känns även som om de borde kunna lista ut att ovissheten som de låter patienter vara i inte bidrar till bättre mående. Intressant blir det att se om det blir något av det här eller inte
RaderaIbland tror jag att det är avsiktligt, så cynisk är jag. Om du mår sämre och/eller hör av dig för att kommunicera att väntan är jobbig så kan de säkert få det till att du fortfarande har diagnosen och inte är berättigad till/behöver en ny utredning. Eller så hoppas de att folk ska säga "skitsamma, jag lägger ner".
Radera