Jag ska inte läsa böcker skrivna av psykiatriker

Det vet jag men ändå har jag precis läst ut en. Att jag inte borde läsa böcker som psykiatriker skrivit beror på att jag i 90% av fallen uppfattar författaren/psykiatrikern som en extremt självgod person som mest verkar se patienter som irritationsobjekt.
Boken som jag precis läst I psykiatrins tjänst var inte något undantag. I boken är det ett par korta beskrivningar av patienter/fall som han har mött. Här kommer ett citat
"Jag beslöt mig för att lägga in Jimmy på en av våra avdelningar. Det var helt enkelt inte läge att skicka hem honom just nu. För även om jag bedömde suicidrisken som låg visste man aldrig vad som skulle kunna hända. Det som är tänkt som ett demonstrativt suicidutspel kan lätt sluta som ett oavsiktligt fullbordat självmord"
(I psykiatrind tjänst s105)

Nu kan man kanske fråga sig vad jag har för invändningar mot den här korta texten. Min främsta invändning är mentaliteten som många psykiatriker uppvisar med att ha ryggen fri i alla lägen. Istället för att reflektera över att hans suicidbedömning skulle kunna vara felaktig väljer han att resonera som så att om Jimmy inte blir inlagd kan han dö av suicid men då är det ett misstag från Jimmys sida.

I ett annat kapitel beskriver han ett hembesök som ska göras hos en patient med stöd av polisen. Patienten öppnar inte dörren och då uppmanar polisen författaren att krypa in genom ett fönster, vilket han gör... Han reflekterar över sin egen säkerhet men verkar inte alls reflektera över patientens utsatta läge. Uppriktigt sagt vilken frisk eller sjuk människa skulle uppskatta att en okänd person ålar sig in genom ett fönster i ens bostad med poliser ståendes utanför?

Utöver det här så går boken mest ut på att författaren försöker påvisa alla sina fantastiska egenskaper i kontakt med patienter och kollegor.
För min del så befäster den här boken åsikter som jag redan hade om merparten av alla psykiatriker. De ser sig själva som ofelbara och patienter tillhör en lägre stående livsform