Allt oviktigt och viktigt

Snart är det här året över och det här året vill jag inte minnas. Det har varit ett jäkligt drygt skit år och jag har inga förhoppningar om att 2015 kommer att bli bättre. Den som lever får se. Jag önskar er alla ett GOTT NYTT ÅR! Och hoppas även att 2015 kommer att bli ett riktigt bra år för er

Att jag blir så fruktansvärt trött av inget driver mig till vansinne. Nu är jag fullständigt slut och det enda jag gjort idag är två promenader, blodprov och klippt klorna på en hund. Jag ska inte och borde inte vara så här trött. Det finns en massa som jag måste ta itu med men jag orkar inte. På något magiskt sätt måste jag lyckas städa för det har varit dåligt med det. Och jag vill inte skämmas över att det är stökigt och skitigt när det kommer folk. Att skriva om mitt liv och tänka tillbaka har uppmärksammat mig på mycket som jag hade glömt. Jag vet att jag ansåg att jag hade ett vanligt liv men jag inser att mycket av det som jag gjorde och var med om inte alls var normalt. Det förklarar  inte varför jag är som jag är idag men jag förstår lite bättre varför jag blev så här. Om jag ska utgå från en uträkning på nätet som visar hur många boksidor ett visst antal ord är så har jag fått ihop lite över 60 boksidor och det trodde jag aldrig att jag skulle få ihop. Och jag har bara...

Och det hade inte varit något större problem om jag hade kommit ihåg att tvätta. Jag ska iväg för att ta blodprov om en stund och insåg precis att alla mina vettiga byxor ligger i tvätten. Nu har jag att välja på att dra på mig ett par byxor med dregelfläckar eller ta på mig ett par fula hemmabyxor. Ljuset i rummet var man tar blodprov är inte förlåtande så valet är inte så lätt. Jag borde nog även ta och leta reda på en hårborste för det lär vara en vecka sedan nu sen jag orkade borsta håret. Egentligen borde jag inte bry mig eftersom jag inte direkt ska besöka vårdcentralen för att jag är frisk.

Idag trillade det in en kallelse från öppenvården. Jag har en tid bokad till slutet av januari så det tog bara en månad och en vecka från det att jag blev fri från dårhuset till jag ska träffa läkare. Kanske inte så bra men det är så det är här. Jag hoppas verkligen bara att folk som blir inlåsta på dårhuset första gången fortare får en kontakt med öppenvården när de blir fria. När det gäller mig så finns det aldrig någon anledning att stressa med en tid till öppenvården eftersom det inte gör någon nytta för mig. Sambon har en förhoppning att jag nu kommer att få en remiss till en psykolog och att det ska hjälpa mig. Det tror inte jag men han får fortsätta hoppas.

Sambon kom hem i natt så nu är allt som det ska. Alla hans värden var bra och läkarna kunde inte förklara vad det var som hade hänt. Det är bara att hålla tummarna för att det inte kommer att ske igen.

Det här blev en riktigt skit dag. Ambulansen hämtade sambon för en stund sedan och nu hoppas jag på att få information om någon timme. Närmaste sjukhus är runt 10 mil bort så det lär dröja en stund innan han är framme. Han har varit trött i några dagar och idag så tappade han helt plötsligt all syn i några sekunder. Sjukvårdsrådgivningen sa åt honom att ringa 112 och sen skickades en ambulans hit. Att det är fel på mig kan jag ta och hantera men det är mycket värre när det är något fel på någon jag älskar.

Kallt kallt med andra ord. Lite varmare får det gärna bli men det lär nog dröja så det är bara att stå ut