Allt oviktigt och viktigt

Halva dagen har gått och det jag har lyckats med är: Rulla ur sängen Äta frukost Lägga mig i sängen Titta på Hästmannen-sista striden Sova någon timme Nu äter jag lunch Utöver mina punkter har jag bara dåligt samvete för att jag inte orkar göra något. Mitt liv känns verkligen givande

Frågan är bara vad jag orkar bry mig om. Jag borde kontakta vårdcentralen och boka tid för blodprov den här veckan så läkaren i Falun får veta mitt kaliumvärde. Det är något som jag ska göra med ett visst antal veckors intervall. Nu tror jag inte att jag kommer att bry mig om det. Ena hunden borde tvättas och borstas ordentligt och det kommer jag att göra idag eller imorgon. Hundarna är prio ett. Det måste städas och det lär jag ta itu med för det är lite för stökigt. Inget är som sagt förändrat efter min vistelse på Säter och inget kommer att förändras. Det som skrämde mig mest på Säter var en patient som hade suttit på Säter i perioder under 20års tid.

Så var jag hemma igen. Fantastiskt skönt att kunna röra mig fritt igen men samtidigt känns det bara så meningslöst. Innan jag åkte från Säter sa jag åt vårdarna att de får ha vadslagning om när jag kommer tillbaka igen. Tyvärr är det så det känns och det är inte för att jag vill vara på Säter. Jag mår lika dåligt idag som jag gjorde när jag fick vårdintyg på mig och som jag även gjorde på Säter när jag tryckte i mig tabletter. Resultatet av tabletterna blev ett besök på kardiologen i några timmar. Jag har i alla fall njutit av att sitta på altanen med en kopp kaffe och en cigg och lyssnat på en skrikande räv igen

Efter att ha suttit här i 1½ vecka så får jag nu åka hem. Givetvis så mår jag inte ett dugg bättre men det tror jag inte att någon magiskt gör efter att bara ha varit inlåst ett tag. Idag pratade jag med läkaren med en osund koppling till sin handväska. Jag gillar henne inte men visste att jag måste prata för att bli utskriven. Jag fick erbjudande igen att Säter kunde hjälpa till med att frakta mig till undersökningarna av mina binjurar. Nu har jag aldrig bett om någon hjälp med det och det behöver jag inte heller. Vill jag göra fler undersökningar så har jag inga problem med att ta mig till sjukhus. Det handlar om att jag inte orkar med mer, problemet har aldrig varit att åka till läkarna. Nåväl en del saker förstår inte läkarna här och om de inte lyssnar så gör de inte. Jag fick i vanlig ordning information om att jag är välkommen tillbaka till Säter om det behövs. Nu har jag aldrig sökt mig hit frivilligt och kommer heller aldrig att göra det. Finns inte direkt någon mening med det....

Utan tvekan så är det bättre att ha huvudet högt uppe bland molnen ibland och vara omedveten. Men eftersom jag inte har lärt mig att flyga så trillar jag ner och slår mig ordentligt på asfalten och idag är det en sådan dag. Idag var det nog första gången som jag insåg en otrevlig sanning och det hade kanske varit bättre om jag aldrig hade fattat. Det jag insåg var att jag kommer att fortsätta att göra människor som bryr sig om mig illa till den dagen jag dör. Det hade varit enklare om jag bara hade fått dö första gången jag försökte. Nu har det bara blivit till en lång pina för människor i min närhet och något slut på det tror jag inte att det kommer att bli innan jag lyckas. Jag tycker uppriktigt att det är skitsvårt, jag har aldrig velat göra någon illa men vad sjutton ska jag göra när jag inte orkar mer? Jag är sliten och trött och det är bara en tidsfråga innan jag gör ett nytt försök. Nu kan man tro att faktumet att jag är inspärrad skulle kunna vara ett hinder men nej. Jag fick u...

När en läkare säger att de kommer att köra in en spruta långt ner i handen för att ta ett blodgasprov och frågar om man kan hantera smärta bör man bli lite oroad. Ibland låter saker dock värre än det är. Det är inte skönt att få en spruta inkörd djupt i handleden men det finns värre saker. Kan man hantera att behöva bli stucken 6-7 gånger för att få ut ett blodprov så lär man sig att bita ihop. Veckans lärdom är helt enkelt att man inte ska skrämma upp sig själv innan något obehagligt ska ske. Smärtan är oftast mindre än vad man tror att den kommer att vara.

Och här händer i vanlig ordning inget. Kvällsfikat är avklarat så nu får jag väl börja vänta på frukosten som serveras klockan 8. Det känns som om mattiderna är som de är för att de vill att patienterna ska lägga sig så tidigt som möjligt. Att äta middag 15:45 kan inte klassas som normalt på något annat ställe än på psyket. Världen här inne är rubbad på rätt många sätt och underligt nog blir man till slut så van att man slutar reagera och blir en lydig patient. Nu har jag kanske inte riktigt nått den nivån än och lär aldrig göra det. Håller de mig inlåst ett tag till så lär jag i vanlig ordning börja hitta på saker. Nu har jag suttit här i lite över en vecka och har inte gjort ett enda rymningsförsök än och det är kanske bra. Lite skrattade jag åt en skötare idag. Hon berättade att hon har jobbat inom psykiatrin i över 40år men aldrig träffat någon patient som är så envis som mig. Lite tror jag att hon gjorde en ansträngning att släta över avdelningsläkarens klantiga sätt att hantera...