Allt oviktigt och viktigt

Så var det dags att få brev från IVO igen. Nu har de avslutat mitt ärende och jag kan inte klaga. Det IVO kom fram till är: "verksamheten har brustit vad gäller att upprätthålla rättssäkerheten inom verksamhetens slutenvård vilket strider mot både vad som avses med god vård enligt HSL och vad avser beslut om tvångsåtgärder enligt LPT." De konstaterar även "De brister som framkommit i utredningen är av sådan karaktär att IVO kommer att öppna ett nytt ärende för att närmare utreda om åtgärder bör vidtas mot vårdgivaren." Nu tvivlar jag starkt på att några åtgärder kommer att vidtas mot Säters sjukhus men det känns som ytterligare ett bevis på hur fel de har gjort. En ursäkt från ledningen skulle vara trevlig att få men det är nog lika stor chans att få det som att gräva fram en antik guldtallrik i trädgård. Nu ser jag det här som ett definitivt slut för allt som har med Säters sjukhus att göra. Att vara inlåst i 6 månader var inte roligt och jag tänker int...

    Boken kretsar kring de två systrarna Beatrice och Tess. Beatrice är den framgångsrika och Tess är den flummiga men även om de är väldigt olika så har de en bra kontakt. En dag får Beatrice ett telefonsamtal och hon får veta att Tess är borta. Hon flyger till London för att hjälpa till i sökandet. I sin jakt efter sin syster får hon reda på saker som gör att hon blir tvingad att ställa sig själv frågan om de verkligen är så nära som hon har trott. Boken låter spännande men tyvärr så blev jag enbart besviken. Den var väldigt seg i början och jag övervägde flertalet gånger att sluta läsa. Jag fortsatte läsa i hopp om att den skulle fånga mitt intresse men nej. Böcker med oväntade slut får alltid ett litet plus, i det här fallet känns det dock som om författaren först kom på slutet och sedan blev tvingad att skriva en bok som skulle passa slutet.  

Hur jag ska klara mig ekonomiskt i maj känns som ett mysterium. Hundförsäkringen har jag betalt och nästa vecka ska räkningen till dårhuset betalas. Medicin måste jag hämta ut och det kommer att gå på rätt många hundralappar. Nu har jag halverat min dos av voxra och kaleorid varje dag för att komma lite billigare undan. Nästa vecka ska jag till öppenvården och det går på 100-200kr, har inte helt koll på hur mycket som fattas till fri sjukvård. Viktigast är att hundarna har mat och det har dem. Jag måste egentligen köpa linser men jag får helt enkelt ha dem jag har lite för lång tid.

När man i stort sett inte har några måsten är det lätt att slösa bort tid på meningslösa saker. Jag har fått en väldigt ful ovana på fm och den stavas tv. På fm på vardagar så är det ett program på 8 som heter four in a bed. Fyra bed and breakfast ägare turas om att besöka varandras B&B. De betygsätter sedan de olika ställena och en del gnäller på allt vilket givetvis är roligt.Det visas en rätt lämplig tid för när det visas har hundarna fått promenad och det råder ett lugn i huset. Hade det funnits saker som måste göras hade jag nog inte suttit och latat mig med en kopp kaffe och stirrat på tv. Till mitt försvar får jag nog säga att Four in a bed faktiskt är riktigt roligt. Det som roar mig mest är givetvis konstiga människor som gör allt för att vinna. Jag har fortfarande lite svårt att vänja mig med att inte ha måsten. Att inte göra saker (plugga,jobba) är konstigt.

Det känns som om det är värt att hoppas på att syrenen kommer att blomma i år. Något som det däremot inte är någon mening att hoppas på är att mina föräldrar någon gång ska lyssna och förstå. Idag fick jag höra att det är tråkigt att jag hälsar på så sällan och det hade varit trevligt om jag hade hälsat på idag och träffat lite släkt. Jag förklarade att jag nu ändå inte hade orkat med att träffa en bunt släktingar. Det hade min mor svårt att förstå. I ett sådant läge känns det inte ens som om det är någon mening att försöka förklara. Det känns som om det finns en gräns för hur många gånger som jag orkar förklara utan att familjen någonsin verkar höra vad jag säger. Enda responsen jag fick när jag förklarade att jag är trött är att det kanske går över om någon månad. Jag gjorde då en ansträngning att förklara att det bara kommer att gå över om jag blir opererad eller medicinerad. Magiskt kommer jag inte att helt plötsligt få energi, det handlar ändå om ett fysiskt fel och då tycker ja...

Jag har fortfarande lite svårt att acceptera att jag blir så fruktansvärt trött. Vid det här laget borde jag vara van vid att jag inte har samma ork som normalt men jag har inte vant mig än. Det som stör mig mest är att jag blir så pass trött bara av att umgås med människor. Saker som jag tycker är roliga borde ge mig kraft inte ta. Nu vet jag att det här bara är tillfälligt och det är jag glad för.

Nu har jag sådan pass tur att det bara fattas någon hundralapp innan jag får frikort på vård. Hade det inte varit så skulle maj bli en väldigt dyr månad när det gäller sjukvård. Än så länge så har jag besök på öppenvården, skiktröntgen, läkarbesök och så ska jag boka in blodprovstagning på vårdcentralen att se "fram emot" i maj. Nu hade jag gärna skippat allt men jag kommer nog inte undan. Sen får jag givetvis även se vad skiktröntgen visar, det kan även bli en operation eller ytterligare provtagningar. Att gå till läkare och liknande kostar helt klart en del när man ska dit ofta. Men jag är tacksam för att det ändå är en sådan liten del av de faktiska kostnaderna för ett läkarbesök som man behöver betala.