Allt oviktigt och viktigt

Det här var en bok som jag tyckte verkade intressant. Att läsa om hur psykiatrin har förändrats under åren och tankar då och nu på vad som är sjukt och vad som är friskt. Det finns några kapitel i boken som är läsvärda men överlag tilltalade inte boken mig alls. Onödigt långa utläggningar om religion och långa släktbeskrivningar om olika män inom psykologi/psykiatri. Det kunde jag ändå stå ut med men författarens övertygelse om sin egen och sin mors förträfflighet störde jag mig på. Nu tror jag inte ens att författaren själv reflekterat över sitt sätt att uttrycka sig men jag uppfattar det som nedlåtande ett flertal tillfällen. När han skriver om en av sina patienter som tog livet av sig och tar upp att patienten istället för att ha gått i terapi hos författaren nog skulle ha mått bättre av att få en kvinnlig eller manlig vän att älska känns det onekligen som att han bagatelliserar patientens problem. Det här känns som en bok som är skriven som ett hyllningstal över författarens e...

Det blir inte direkt bättre av att det regnar hela tiden så det är lite begränsat var man kan promenera. Att vada i någon dm vatten är inte något som jag gör frivilligt så då återstår det att promenera på vägar och det är inte så kul. Måste ta itu med att ringa min mor om några timmar eftersom det är morsdag och det ser jag inte fram emot. Jag vet att mina föräldrar vill väl men att hela tiden höra tjat om att jag borde hälsa på blir drygt. Av någon anledning så har de inte heller någon förståelse för hur trött jag är fast jag ha försökt förklara det otaliga gånger. Jag har inte energi så att jag orkar ta itu med nödvändiga saker och att då tro att jag orkar hälsa på dem är naivt

Lite kul är det att boken nu finns på två bibliotek i alla fall. Givetvis så skulle det vara kul om den spreds mer men jag är rätt nöjd ändå. Det verkar som om de som har läst boken har tyckt att den var okej och det är positivt.

Regnet bara faller och faller och har så gjort länge nu. En fördel är att jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag sitter inne och läser en bok. Nu är det inte direkt någon underhållande bok jag läser utan den känns mer som kurslitteratur. Bitvis riktigt intressant men går inte lika fort att läsa som en deckare så det tar nog någon dag till innan jag har läst ut den. Jag har utökat mitt ordförråd med ett ord/uttryck som förekommer i boken nämligen stjärtgeni. Ett stjärtgeni är en person som inte har medfödd begåvning men ändå har lyckats i livet/skolan genom målmedvetet arbete, suttit på sin häck och pluggat alltså.

Överlag så skiter jag fullständigt i vad andra människor i byn gör så länge som det inte påverkar mig. Gräsklippning är en sak som inte påverkar mig men ändå kan jag inte låta bli att fundera över närmaste grannen. Jag har aldrig i hela mitt liv sett någon som klipper så långsamt som han gör, hans sambo klipper i ett vettigt tempo. Om det hade handlat om ett äldre par skulle jag ha viss förståelse för att de kanske inte orkar gå så fort med gräsklipparen. Men han är runt 30 och har ett fysiskt arbete så han borde vara i hyfsad form. Om han jobbar lika långsamt så är det ett under att han har arbete. Deras gräsmatta är inte stor och borde ta runt en timme att klippa men när mannen i huset klipper tar det 3-4 timmar. Nu ägnar jag inte min tid åt att övervaka när grannarna klipper sin gräsmatta utan ljudet från gräsklipparen hörs in och ibland är även jag ute och pysslar med något. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan hur man kan klippa sin gräsmatta så fruktansvärt långsamt

Jag har varit dålig på att läsa andra bloggar ett tag nu, blir så i perioder. Nu upptäckte jag att Kiismits blogg är borta. Vet någon varför? Hoppas att det inte har hänt henne något bara.

Äntligen så börjar växtligheten sakta komma igång, om det någon gång kommer lite värme så lär det bli full fart överallt.