Allt oviktigt och viktigt

Ja jag får väl ta och nämna att det även finns vettigare skötare här på dårhuset och en som har uppmanat mig att skriva något om honom är då Fredrik. Han är en lätt förvirrad yngling på 19år som man som intagen får ha lite extra tålamod med eftersom han är så pass ung. Nu passar han bra för jobbet men hans liv i övrigt behöver han allt lite hjälp med. Jag arbetar med att utöka hans ordförråd och få honom att förstå att grönsaker inte är giftiga men framstegen tar tid. Han har planerat min framtid åt mig så det borde jag kanske vara glad över men jag är lite tveksam till hans planer. En av planerna är att jag om 20 år ska bo i ett akvarium i hans herrgård. Att jag ska bo i ett akvarium beror logiskt nog på att jag enligt Fredrik är ett sjöodjur... Nu gäller det alltså att komma ihåg att han är personal och det är jag som är intagen. Ibland är det lite svårt att förstå vad det är som skiljer personalen från de intagna och i andra fall är det glasklart. Det är inte ofta man hör något om b...

Så där överdrivet imponerad av vården här på Säter har jag inte direkt varit och det har inte ändrat sig. Under veckorna som jag har suttit inlåst så har jag sett många patienter som har kommit och fått "vård" i någon vecka och sedan blivit utskrivna. I en del fall har inte patienterna blivit inlåsta igen men många är tillbaka här på nytt efter bara någon vecka. Hade vården varit mer lyckad så känns det inte som om samma patienter skulle behöva bli inlåsta på nytt efter bara någon vecka. Jag har svårt att tänka mig att det finns folk som vill vara här men i en del fall är det säkert så att avdelning 90 har blivit en form av trygghet. Vården av mig kan nog inte direkt klassas som lyckad heller med tanke på att jag nu har varit inlåst i lite över 9 veckor och mindre självmordsbenägen skulle jag inte säga att jag är. Förr eller senare lär de i alla fall bli tvingade att släppa ut mig på nytt.

Apjäveln till läkare idag beslutade att 2+ ska fortsätta. Naturligtvis blir man mindre självmordsbenägen av att sitta isolerad i ett rum dygnet runt och bli övervakad. Det känns helt logiskt. Givetvis lyssnade hon inte heller på min önskan att få ha rakhyvel och pincett under övervakning av personalen. Tydligen är det meningen att man ska vara deprimerad och må ännu sämre för att man inte kan raka sig eller plocka ögonbrynen. Männen får givetvis låna rakapparater så det är väl viktigare att de slipper se ut som sluskar. Avdelning 90 på Säters sjukhus är onekligen inte en vettig plats för någon och mådde man dåligt innan man kom hit så mår man verkligen inte bättre efter att ha varit inlåst här i några veckor

På psyket går dagarna ut på att vänta. Nu väntar jag på ett läkarsamtal som förhoppningsvis ändrar mitt 2+ till 1+. Sannolikheten för det känns lite så där med tanke på att jag har vägrat ta min medicin i ett par dagar nu. Logiken verkar kanske konstig om man inte är jag men jag är trött på att ställa upp på allt utan att få något för det. För min del kvittar det om jag tar medicin eller inte, det är personalen här som vill hålla mig vid liv inte jag som vill det.

Jag är milt uttryckt spyfärdig på avdelning 90 på Säter. Jag har snällt ställt upp på allt bisarrt de har hittat på men nu är det slut på det. Av någon mysterisk anledning tyckte läkarna här att jag skulle få gå till arbetsterapeuten. Det låter vettigt om man inte förstår vad man gör hos arbetsterapeuten. I mitt fall handlade det om att jag skulle få baka. Med tanke på att det är något som jag normalt gör så behöver jag då ingen terapeut till det. Det hade räckt om jag hade kunnat få vara i köket här på avdelningen och få baka själv. Nu blev det då aldrig så eftersom jag fick 2+ på mig. I dag på morgonen kände jag att nu fick det vara nog så jag valde att inte ta någon medicin. Med tanke på att medicinen inte har påverkat mitt mående överhuvudtaget så spelar det ingen roll för mig om jag tar den eller inte. Jag har lite svårt att se hur de ska lyckas straffa mig för det med tanke på att jag redan sitter 24 timmar om dygnet i ett varmt rum. Något lär de säkert hitta på med tanke på at...

I söndags fick jag 2+ på mig, för alla som inte har suttit på psyket så innebär det att jag har personal som förföljer mig och stirrar på mig 24 timmar om dygnet. Nu blev jag lite extra bestraffad för jag får enbart ha en säng och en bok i mitt rum. Det är inte allt för roligt i längden men idag var första dagen som jag fick ha dator så jag kan gnälla om eländet. Syftet med 2+ är då att jag inte ska kunna ta livet av mig men problemet är att mitt liv inte direkt känns muntrare när jag enbart får vara i mitt rum dygnet runt (får gå och röka en gång per timme). Mat äter jag sittandes i sängen och eftersom jag är en sådan stor fara för mig själv får jag givetvis inte äta med kniv och gaffel utan det är sked som gäller och då har jag ändå personal som sitter och stirrar på mig någon meter från mig. Apjävlar är givetvis läkarna här på avdelning 90 i Säter, jävla puckon som envisas med att jag ska fortsätta ha 2+. I dag har jag då varit inlåst här i Säter i 9 veckor och jag kan då inte på...

Försöker muntra upp mig med lite godis men idag är det svårt. En del dagar är som sagt jobbigare. Sambon besökte mig idag och att få besök från den normala världen är alltid trevligt. Snart får jag förhoppningsvis återvända till den världen. Den här dagen har jag mest hållit mig för mig själv och läst. Det finns dagar när det är riktigt skönt att försöka stänga ut allt här och bara läsa ifred. Lite får jag nog även lov att erkänna att jag har brutit ihop idag. I stort sett hela tiden som jag varit inlagd har jag undvikit att visa hur jag egentligen mår. Idag blev det en liten spricka i min fasad och hur jag verkligen mår blev tydligt för människor som såg mig