Allt oviktigt och viktigt

Ja jag får väl ta och nämna att det även finns vettigare skötare här på dårhuset och en som har uppmanat mig att skriva något om honom är då Fredrik. Han är en lätt förvirrad yngling på 19år som man som intagen får ha lite extra tålamod med eftersom han är så pass ung. Nu passar han bra för jobbet men hans liv i övrigt behöver han allt lite hjälp med. Jag arbetar med att utöka hans ordförråd och få honom att förstå att grönsaker inte är giftiga men framstegen tar tid. Han har planerat min framtid åt mig så det borde jag kanske vara glad över men jag är lite tveksam till hans planer. En av planerna är att jag om 20 år ska bo i ett akvarium i hans herrgård. Att jag ska bo i ett akvarium beror logiskt nog på att jag enligt Fredrik är ett sjöodjur... Nu gäller det alltså att komma ihåg att han är personal och det är jag som är intagen. Ibland är det lite svårt att förstå vad det är som skiljer personalen från de intagna och i andra fall är det glasklart. Det är inte ofta man hör något om b...

Så där överdrivet imponerad av vården här på Säter har jag inte direkt varit och det har inte ändrat sig. Under veckorna som jag har suttit inlåst så har jag sett många patienter som har kommit och fått "vård" i någon vecka och sedan blivit utskrivna. I en del fall har inte patienterna blivit inlåsta igen men många är tillbaka här på nytt efter bara någon vecka. Hade vården varit mer lyckad så känns det inte som om samma patienter skulle behöva bli inlåsta på nytt efter bara någon vecka. Jag har svårt att tänka mig att det finns folk som vill vara här men i en del fall är det säkert så att avdelning 90 har blivit en form av trygghet. Vården av mig kan nog inte direkt klassas som lyckad heller med tanke på att jag nu har varit inlåst i lite över 9 veckor och mindre självmordsbenägen skulle jag inte säga att jag är. Förr eller senare lär de i alla fall bli tvingade att släppa ut mig på nytt.

Apjäveln till läkare idag beslutade att 2+ ska fortsätta. Naturligtvis blir man mindre självmordsbenägen av att sitta isolerad i ett rum dygnet runt och bli övervakad. Det känns helt logiskt. Givetvis lyssnade hon inte heller på min önskan att få ha rakhyvel och pincett under övervakning av personalen. Tydligen är det meningen att man ska vara deprimerad och må ännu sämre för att man inte kan raka sig eller plocka ögonbrynen. Männen får givetvis låna rakapparater så det är väl viktigare att de slipper se ut som sluskar. Avdelning 90 på Säters sjukhus är onekligen inte en vettig plats för någon och mådde man dåligt innan man kom hit så mår man verkligen inte bättre efter att ha varit inlåst här i några veckor

På psyket går dagarna ut på att vänta. Nu väntar jag på ett läkarsamtal som förhoppningsvis ändrar mitt 2+ till 1+. Sannolikheten för det känns lite så där med tanke på att jag har vägrat ta min medicin i ett par dagar nu. Logiken verkar kanske konstig om man inte är jag men jag är trött på att ställa upp på allt utan att få något för det. För min del kvittar det om jag tar medicin eller inte, det är personalen här som vill hålla mig vid liv inte jag som vill det.

Jag är milt uttryckt spyfärdig på avdelning 90 på Säter. Jag har snällt ställt upp på allt bisarrt de har hittat på men nu är det slut på det. Av någon mysterisk anledning tyckte läkarna här att jag skulle få gå till arbetsterapeuten. Det låter vettigt om man inte förstår vad man gör hos arbetsterapeuten. I mitt fall handlade det om att jag skulle få baka. Med tanke på att det är något som jag normalt gör så behöver jag då ingen terapeut till det. Det hade räckt om jag hade kunnat få vara i köket här på avdelningen och få baka själv. Nu blev det då aldrig så eftersom jag fick 2+ på mig. I dag på morgonen kände jag att nu fick det vara nog så jag valde att inte ta någon medicin. Med tanke på att medicinen inte har påverkat mitt mående överhuvudtaget så spelar det ingen roll för mig om jag tar den eller inte. Jag har lite svårt att se hur de ska lyckas straffa mig för det med tanke på att jag redan sitter 24 timmar om dygnet i ett varmt rum. Något lär de säkert hitta på med tanke på at...

I söndags fick jag 2+ på mig, för alla som inte har suttit på psyket så innebär det att jag har personal som förföljer mig och stirrar på mig 24 timmar om dygnet. Nu blev jag lite extra bestraffad för jag får enbart ha en säng och en bok i mitt rum. Det är inte allt för roligt i längden men idag var första dagen som jag fick ha dator så jag kan gnälla om eländet. Syftet med 2+ är då att jag inte ska kunna ta livet av mig men problemet är att mitt liv inte direkt känns muntrare när jag enbart får vara i mitt rum dygnet runt (får gå och röka en gång per timme). Mat äter jag sittandes i sängen och eftersom jag är en sådan stor fara för mig själv får jag givetvis inte äta med kniv och gaffel utan det är sked som gäller och då har jag ändå personal som sitter och stirrar på mig någon meter från mig. Apjävlar är givetvis läkarna här på avdelning 90 i Säter, jävla puckon som envisas med att jag ska fortsätta ha 2+. I dag har jag då varit inlåst här i Säter i 9 veckor och jag kan då inte på...

Försöker muntra upp mig med lite godis men idag är det svårt. En del dagar är som sagt jobbigare. Sambon besökte mig idag och att få besök från den normala världen är alltid trevligt. Snart får jag förhoppningsvis återvända till den världen. Den här dagen har jag mest hållit mig för mig själv och läst. Det finns dagar när det är riktigt skönt att försöka stänga ut allt här och bara läsa ifred. Lite får jag nog även lov att erkänna att jag har brutit ihop idag. I stort sett hela tiden som jag varit inlagd har jag undvikit att visa hur jag egentligen mår. Idag blev det en liten spricka i min fasad och hur jag verkligen mår blev tydligt för människor som såg mig

Japp nu har jag suttit på Säter i 8 v, några veckor på avdelning 95 och nu avdelning 90. Jag har träffat människor som jag har känt gemenskap med och människor som jag skulle springa från om jag träffade på dem ute. En utredning har gjorts på mig och jag har börjat med fler mediciner. Något resultat av ökad medicindos har inte märkts än men snart kanske. Jag hade räknat med att idag få veta att jag får åka hem på måndag men det fick jag inte något besked om. Nu håller jag en tumme för att jag på mån får beskedet att jag får åka hem.

Idag så har jag läst psykologens utlåtande om mig och det gav mig lite av en underlig känsla. På 7 sidor förklarade hon hur jag är och vem jag är. Mycket stämmer men att 7 sidor kan visa vem jag är tycker jag inte. Jag är mer än ord på ett papper och jag har mer djup än vad som framkom i utredningen. Det positiva är väl att det framkom att det inte är något fel på min intelligens vilket jag inte heller trodde. Negativa den här dagen är att jag fick mitt rum genomsökt och tragiskt nog hittades allt som jag hade gömt. Nu är det slut med att använda parfym och raka mig under armarna. Att rummet blev genomsökt beror enbart på att psykologen berättade för personalen att jag hade en påse i mitt rum. Jag får givetvis inte ha några plastpåsar på rummet eftersom de på fullaste allvar tror att jag skulle kväva mig med en påse. Det skulle jag inte göra men vad jag säger spelar ingen större roll

En del dagar är bättre och andra är jobbigare. Nu är det en jobbig dag utan någon anledning. Det kan vara så att de nya medicinerna har börjat påverka mig och det kan vara något annat. Dåliga dagar önskar jag att det fanns någon här som kunde ge mig en kram och ljuga lite och säga att allt kommer att bli bra

Inträffade för en liten stund sedan. Jag fick besked om att jag skulle byta rum så nu ser jag inte längre rättspsyk utan ett träd. Nu klagar jag verkligen inte för rums grannen jag hade är något av det jobbigaste man kan hitta även om man anstränger sig. Grannarna jag har nu är något mer sansade.

Börjar kännas som om jag är utsatt för hårdbevakning idag. En i personalen tittar till mig var tionde minut. Nu har jag viss förståelse för att den i personalen gör det för han missade att jag bara hade ett skosnöre i skorna efter en promenad. Om två minuter borde han titta till mig igen, får se om det stämmer. Annars är det som det brukar här. En knäppgök ska träffa polisen nästa vecka för att berätta om någon plan att mörda någon eller något liknande. Jag slutade lyssna rätt fort och lider med poliserna som kommer att bli tvingade att lyssna på blaj. Det går att säga att nivån av galenskap skiljer sig rätt mycket åt bland de intagna.

Tar man inte sin medicin som man ska kommer sprutan fram. Nu är det tydligen en på avdelningen som inte har tagit sin medicin som den ska. En bunt skötare tog tag i den i korridoren och i det läget retirerade jag in på rummet. Nu gör det inte att man slipper höra patienten skrika i panik men jag slipper se i alla fall.

Det finns tillfällen när jag blir riktigt trött på frågan hur jag mår. Inte för att jag tror att den som frågar inte är intresserad på riktigt utan för att det inte går att förklara på ett sätt som får den som frågar att riktigt förstå. Nåväl nu har läkarna satt mig på ytterligare två mediciner så får se om de kommer att hjälpa. Nu äter jag venlafaxin, lamotrigin och voxra. Någon större förhoppning att de kommer att hjälpa mig har jag inte. Ute faller regnet och det är rätt skönt. Avdelningen blir som en bastu när solen ligger på och när man inte får gå ut är det rätt drygt

Människor som sitter här på psyket är otippat nog inte helt vettiga. Skulle vi vara vettiga så skulle vi inte vara inlåsta. I dag har jag i vanlig ordning på mig min landstings uniform som består av strumpor, byxor och en kofta. Jag har valt att använda egna t-shirtar och linnen. Idag har jag på mig ett linne som ser helt normalt ut. När en av de andra patienterna dock fick se mig i linne fick jag höra att jag var topless. Det kan vara bra att veta att använder man linne på psyket så är man topless

Här på psyket trillar det in nya intagna i stort sett så fort någon får åka hem. Nu har det då kommit in en ny kille som verkar tycka att det är en bra idé att ragga på mig. Så nu har vi då här på avdelningen en som gråter lite då och då, en som pratar oavbrutet, en som pratar om en massa konspirationer och en som raggar på mig. Frågan är nu vad mer som kan komma in för att förgylla mina dagar?

En del saker är svårare än andra att säga och när det gäller mitt mående är det svårt svårt att säga när jag mår dåligt. I dag beslutades det att jag skulle få permission imorgon till mån. Ett beslut som borde få mig att bli glad men resultatet var det motsatta. Jag litar inte på mig själv så pass mycket när det gäller självmordsförsök att det är vettigt för mig att vara hemma än. Otippat nog så klarade jag av att berätta det för läkaren så permissionen blev inställd. Inte roligt det heller men i det här fallet det vettigaste.

Är ordet som jag har gått runt och mumlat idag. I vanlig ordning springer en runt och gråter högljutt, en pratar oavbrutet om allt och inget och en är förbannad på en annan patient. Jag har hunnit med ett möte med psykologen som jag inte hade någon större lust med. Hon tyckte att vi skulle gå igenom resultatet på att tester som jag har gjort medan jag tycker att det är onödigt. Jag har fått mina diagnoser (borderline och narcissistisk personlighetsstörning) som jag inte håller med om riktigt och jag orkar inte diskutera det ytterligare.

Under en kraftig storm i Arvika tar en grupp människor skydd på vägkrogen Sallys cafe & restaurang. Det är både arvikabor och turister som söker skydd. De olika kvinnorna som söker skydd får alla sin röst hörd i boken. Minna som äger vägkrogen får vi följa mest detaljerat men alla får sin plats. Boken Moderspassion   berättar flera historier som vävs ihop på ett trevligt sätt. Möten i vardagen som kanske inte har någon större betydelse för oss påverkar kanske den vi möter mer än vi tror

på psyket. I dag är det en patient som är väldigt ledsen och går runt och gråter hela tiden. Personalen har gett upp hoppet om att trösta henne och hänvisar henne bara till sitt eget rum när hon gråter för högt. En annan patient har hunnit med att sova på golvet och sitter nu och sover i en soffa och snarkar. Livet här är intressant

Inte helt oväntat så finns det en del regler här på avdelning 90 på Säter. En av reglerna är att patienterna inte får ha sladdar på rummet och att datorer och mobiltelefoner ska vara inlåsta på nätterna. Regler är i min värld till för att brytas så jag satsar alltid på att komma undan från att låsa in min mobil. En av anledningarna är att jag inte har någon klocka och utan mobilen måste jag kliva upp ur sängen och gå till dagrummet för att få veta vad klockan är. Att göra det mitt i natten är inte så roligt. Tyvärr så måste jag ibland lämna in mobilen för laddning och när det är petig personal som jobbar är risken större att de envisas med att mobilen ska låsas in. En som är väldigt petig jobbar nu och jobbar hela natten så jag får se om jag får tillbaka mobilen idag.

En av de stora och inte så underliga nackdelarna med att sitta på psyket är att en del av de andra patienterna verkligen inte är vettiga. Min dag började med att jag lullade in i rökrummet och fick en chock. Där satt en av de andra patienterna enbart iförd kalsonger och strumpor. Efter det har jag fått dörren till mitt rum uppryckt av en som gick fel, lyssnat på en lång harang om hur otroligt mycket folk en annan patient känner och fått höra på en som bara tjafsar med alla. Nu har jag även hunnit med att prata med två vettiga personer så det uppväger till viss del resten av galningarna men inte helt.

Tror att det var igår som jag fick beslutet från förvaltningsrätten på papper. Eftersom jag är som jag är så läste jag igenom beslutet och juristens ersättningsyrkande fick mig allt att le lite. Nu var det inte ens han som försvarade mig eller vad det nu heter när det är förvaltningsrätten utan han hade skickat en annan i hans ställe. Förstår inte ens varför han då ska ha ersättning men det är säkert sånt man bara förstår efter flera år på universitet. Det komiska i det hela är att personen hävdar att resan till Säter har tagit honom 1½ timme och han ville ha ersättning för tidsspillan. Förvaltningsrätten höll inte riktigt med om att en resa på 26 km tar den tiden... En timme ansåg de max att det tar för en person att ta sig till sin bil och frakta sig till förhandlingssalarna.

I dag är det vad som klassas som en sämre dag. Igår trillade det in lite nya patienter och en verkar gå på speed i kombination med att den inte har något hyfs. Jag blir trött bara av att vara i samma rum som personen så nu håller jag mig i mitt rum ett tag. Att jag sedan har sovit dåligt två nätter i rad gör det hela inte muntrare. Det positiva som har hänt den här dagen är att jag fick gå med personal till kiosken. Jag övervägde starkt att dra från personalen men insåg att då skulle jag inte få komma ut på en lång tid och det är det inte värt.

Hur bisarrt det än låter så är jag nu glad över att min toa är upplåst. Den har varit låst i vad som känns som en längre tid så jag har hela tiden behövt leta reda på personal som kan låsa upp om jag har behövt komma in. I längden har det varit lite drygt men precis som allt annat här så är det bara att acceptera läget. Nu kan jag gå på toa och borsta tänderna utan att först leta personal

Nu finns det inga dagar på psyket som är roliga men det finns värre dagar och i dag är en sådan dag. I dag har jag irriterat mig på att jag enbart har fått vara utomhus en gång sedan jag kom hit 24/5 och jag börjar bli ohyggligt jävla less på att min toa är låst. I längden är det milt uttryckt lite drygt att behöva leta upp någon personal så fort man behöver gå på toa. Sen tycker jag även att det är väldigt löjligt att toan ska vara låst det är inte direkt så att toan är enda rummet som man skulle kunna ta livet av sig i. Om man vill tillbringa dagarna med att glo på tv,umgås med konstigt folk och få olika mediciner rekommenderar jag avdelning 90 på Säter. Vill man ha en annan lösning än att vara inlåst och få mediciner är inte Säter rätt plats. Jag har även blivit upplyst av en medpatient att jag måste passa mig så att ingen tar mina ciggfimpar och hårstrån som jag tappar för någon skulle kunna använda det för att utöva häxkonst mot mig...... Det här känns verkligen som rätt plats för...

Jag har haft och har en mindre bra dag idag. Det är jobbigt att vara inlåst och ibland blir allt för jobbigt. Nu var det en i personalen som reagerade på att jag inte verkade må helt bra och tog sig tid att prata med mig. En sån sak värmer mitt hjärta. Något datum som jag ska få åka hem har jag inte fått än men det lutar åt att det blir nästa vecka i alla fall. Jag har varit här så länge nu så att få komma ut och andas lite luft ska bli fantastiskt.

Nu är det rond här på avdelningen, det innebär att läkaren med flera sitter i ett rum och pratar om alla oss galna här på avdelning 90. I dag ska jag ha ett möte med läkaren och då ska jag få veta vilket datum som jag får åka hem. Först kommer jag att få någon/några permissioner och sen kommer jag att bli utskriven. Det ska bli intressant att höra hur länge till som jag ska vara inlåst