Allt oviktigt och viktigt

Att vara ute i naturen är något som jag har saknat under dessa månader. Jag önskar att jag kunde säga att naturen tar bort alla mörka tankar och känslor men så är ej fallet. Hur härligt det än är att vara ute och vandra så ändrar det inget

Det är tiden som jag har varit på Säter och i stort sett från första dagen tjatade jag om att få åka hem. Efter ytterligare några dagar började jag även ta upp att jag ville bli av med min LPT. I dag borde jag då vara fantastiskt glad för läkaren skrev av min LPT och jag blev utskriven. Till viss del är jag glad men inte bara. Någon gång under min tid på Säter fick jag höra att det fanns två vägar från avdelningen som jag satt på, ena vägen ledde till ett bättre psykiskt mående och den andra gick till kyrkogården. I mitt fall känns det som om väg två är den mest troliga. Att jag blev utskriven känns som ett bevis för att Säter gav upp på mig

Det verkar inte bättre än att tiden på Säter har gjort mig till en vekling. Jag gnällde över att det var kallt och i morse var det bara minus 10. Det känns som om det finns otroligt mycket att ta itu med här men idag lär det inte hända något med tanke på att jag har svårt att hålla mig vaken

Allt känns lite förvirrande men hemma är jag. Läkaren kom på onsdagen fram till att en paus från Säters sjukhus och allt skulle vara bra så han berättade att jag skulle få permission på fredag. Lite förvirrande blev det att säga Åka hem? till personalen för nu kunde de säga ja. Tidigare blev svaren lite varierande Varje gång du frågar får du stanna en vecka till Javisst. Vill du även ha mina nycklar? Vill du ha en high five i ansiktet med en stol? Du får åka hem julen 2016 Nej Innan jag åkte hem hotade jag personalen med att ringa varje dag och säga Åka hem? och sedan lägga på. Det kommer naturligtvis inte att ske men kanske ett vykort med mitt budskap?

Igår var min gräns nådd igen och jag tog mina väskor och promenerade bort från Eva gården. Den här gången blev jag lyst fortare av Säter tragiskt nog. Jag promenerade så fort jag orkade med tanke på att jag inte har någon kondition och hade en tung väska och en något lättare väska att bära på. Efter ett par km så passerade en polisbil mig och den fortsatte bara att köra så jag blev glad och tänkte att jag inte var lyst än. Sen kom det en till polisbil som passerade mig gjorde en u-sväng och började köra på trottoaren. Då anade jag att det nog var så illa att jag var lyst och att polisen hade fattat vem jag var. Jag fortsatte promenera och polisen hoppade ur bilen och gick fort efter mig. En kort stund övervägde jag att springa men min logik tog över och jag insåg att jag inte skulle ha en chans mot en vältränad polis. Polisen kallade på ytterligare en patrull och när den hade kommit beslutade de sig för att köra upp mig till psyket i Norrköping. Poliserna berättade att de vägrade kör

Lite har jag börjat fundera över om det finns några krav för att ett ställe ska betecknas som behandlingshem. Logiskt kan jag tycka att ett krav borde vara att det bedrivs någon form av behandling men det har jag inte sett något av än. Eller kan det klassas som behandling när jag ligger på sängen och läser eller surfar? Svåra frågor som jag blir tvingad att ställa mig. Igår fick jag veta att om jag sköter mig här i en månad kan min LPT omvandlas till öppen psykiatrisk vård enligt LPT. Skillnaden blir då att jag har möjlighet att få permission men jag ska ändå fortsätta bo på den idiotiska Evagården och missköter jag mig så blir det LPT igen. Det känns med andra ord som det kvittar, att det på fullaste allvar finns personer som är så naiva att de tror att jag kommer att stanna här i ca 6 månader skrämmer mig. Varför i helvete skulle jag stanna på ett sånt här kasst ställe så länge? Personalen här kan säkert hantera 20 åringar som snittar sig lite ytligt med rakblad men att hantera mig k

Hur ska personalen här på Evagården kunna lära ut planering när de själva inte klarar av att handla när maten är på upphällning? Hur kan man tycka att 9 är en vettig tid för frukost? Varför serveras i princip bara vitt bröd? Beror det på att det är billigare? Varför blev jag skickad till detta bisarra ställe?

Jag fick en så där lagom rolig överraskning på morgonen. Strax innan 9 sa läkaren på Säter att han ville prata med mig. Han berättade att jag skulle tillbaka till det värdelösa behandlingshemmet Evagården. Sen gick det bara några minuter innan de berättade att väktarna var här för att skjutsa mig. Lite mer förvarning tycker jag allt att jag hade kunnat få. Antagligen var avdelningen på Säter orolig att jag skulle flippa. Jag packade ihop mina ägodelar och fick en trevlig överraskning när det visade sig att det var samma personer som skulle frakta ner mig som det var sist. Resan blev trevlig och nu är jag återigen i det läskiga rummet med rosa gardiner. Underligt nog har de inte städat rummet alls sedan jag drog i fredags. Jag blev erbjuden pannkakor  till lunch men förklarade för personalen att pannkakor inte är riktig mat. Med tanke på att det även var pannkakor i fredags så kan jag inte tänka mig att matkostnaderna är en stor utgiftspost. Med tanke på hur mycket kommunerna får pun

I fredags började jag känna att min gräns var nådd på Evagården. Jag lyckades bita ihop ett tag och gjorde ett nutidskryss med de andra, kändes som om jag var minst 15år för gammal för det. När personalen sedan berättade att de klockan två varje fredag presenterar ett ämne som intagna och personal ska diskutera var min gräns nådd. Jag knölade ner mina ägodelar i väskor och knatade helt enkelt därifrån. Att hitta till stationen var inte helt lätt men efter många svordomar lyckades jag. Att bära på två tunga väskor gör jäkligt ont efter en promenad på ett par km. När jag hade tagit mig till stationen kunde jag konstatera att jag inte skulle kunna ta mig till Uppsala eller hem den kvällen. Jag hade inte direkt någon reservplan men tog väskorna och började promenera runt i Norrköping. Min tanke var att om polisen letade efter mig skulle det vara lättare för dem att hitta mig om jag bara skulle sitta någonstans. Efter några timmar var jag trött och frusen så jag beslutade mig för att återvä

Hamna på psyket Bli skickad på LPT permission till ett behandlingshem många polisdistrikt bort Konstatera att behandlingshemmet är värdelöst och dra därifrån Bli lyst eftersom man har avvikit från behandlingshemmet Bli hittad av en polispatrull som för en till närmaste akutpsyk och lämnar en där Någon fattar beslut om transport tillbaka till psyket som skickade en till behandlingshemmet Beslut fattas att varje polisdistrikt endast ska föra personen till nästa distrikt

Givetvis så hade knäppskallarna här på Evagården fått lite information om mig från Säter. Vad de exakt hade fått veta vet jag inte bortsett från att de hade fått information om att jag är vegetarian. Nu är jag inte vegetarian på riktigt men har ätit vegetariskt under hela min tid på Säter av den enkla anledningen att jag är petig med vilket kött jag äter. Om ett behandlingshem får information om att en patient som är vegetarian ska komma skulle det kännas logiskt att de då inhandlar saker som en vegetarian kan äta. Så tänkte de tydligen inte här för det enda pålägget som fanns var salami och kalkon, inte handlade de igår heller utan först idag ska det göras. Frukt har de inte heller haft om man bortser från en melon och en möglig apelsin. Möglig frukt brukar jag inte äta och har inga planer på att börja med det nu heller. Frågan jag ställer mig är om de har struntat i att handla för att spara några kronor. Att de skulle ha så pass dålig planering att de missar att handla känns nästan f

Helvetet eller ett ställe med mer puckon än Säter. Dagen började med att personalen på Säter berättade att jag skulle forslas hit idag, tidpunkt kunde de givetvis inte berätta. Efter några timmar kom sjuksköterskan och berättade att vakterna som skulle transportera mig hade kommit. Mitt humör var inte det bästa och innan jag lämnade avdelningen på Säter gjorde jag klart för ledningen att om man enbart använder sig av tomma ord när man säger att man ska stötta mig så berättar jag saker som de vill att det ska vara tyst om för resten av personalen. Haha att jävlas tillbaka har jag inga problem med när jag anser att man behandlar mig felaktigt. Undra vad personalen på Säter pratar om nu.... Vakterna som hämtade mig var trevliga och vi pratade på i bilen och stundtals gick det kanske lite fort. När vi inte hade så långt kvar hoppade en gubbe i reflexkläder upp framför bilen. Det visade sig vara en polis och han tyckte inte att farten hade varit riktigt rätt. Tyvärr slutade det med att en

tre galna gubbar som alla hamnade på Säter. En av sakerna de alla hade gemensamt var bristande hänsyn till de andra galningarna på avdelningen.  Den första kom inte från Sverige och hade väldigt bristande kunskaper i det svenska språket. Han förföljde gärna andra galningar på avdelningen och tiggde cigg. Frågorna han ställde på riktigt dålig svenska var svåra att förstå och om det gick att förstå och han fick ett svar så förstod han ändå inte svaret. Veckorna gick och även om han fick medicin blev det ändå inte bättre utan han fortsatte gå runt och vara förbannad för att ingen insåg vad sjutton han sa. Den andre kom från Sverige och kunde göra sig förstådd. Han hade problem med att inse att man ska ha både byxor och tröja när man är ute på avdelningen. Ofta försökte han få de andra på avdelningen att titta i hans kaffekopp på de roliga bubblorna som skapades när han rörde i koppen med en sked. När ingen ville titta blev han upprörd. Han ägnade även dagarna åt att skriva osammanhäng

Den här veckan har den vanliga avdelningsläkaren dumt nog försvunnit, han har semester. Det gör att läkaren som nu fattar beslut inte riktigt känner mig och det har jag märkt. Jag är van vid att psykologen kommer och pratar med mig lite då och då för att kolla av hur det är med mig. Efter att beslutet hastigt fattades att jag på måndag ska flytta till ett behandlingshem kan inte mitt humör beskrivas som muntert. När psykologen då dök upp blev jag inte så förvånad och tänkte att de säkert ville veta hur jag tog beskedet. Så var det inte utan läkaren hade skickat henne till mig för att ha ett peptalk med mig angående behandlingshemmet. Om man på fullaste allvar tror att ett peptalk skulle göra mig mer positiv till något så har man helt lyckats missa hur jag är. Med tanke på att jag har varit här på Säter länge nu så trodde jag inte att det var möjligt att ha så dålig koll på hur jag fungerar men tydligen så går det