Allt oviktigt och viktigt

Jag började läsa boken i tron att den skulle handla om Adams liv med manodepression. Till viss del handlar den absolut om det men i huvudsak så ser jag det som en bok om hur det är att leva med en människa som är manodepressiv. Det är alltså en bok skriven ur ett närståendes perspektiv mer än en bok skriven av en drabbad person. Nu är det nog ofrånkomligt när det är en anhörig som skrivit boken tillsammans med en drabbad person. Det innebär inte att boken är dålig utan mer bara att den inte är som jag trodde. Genom boken har jag fått en större insikt i vad det innebär att vara manodepressiv och hur det påverkar de anhöriga. Det fanns en hel del saker som jag kunde känna igen mig i, hur lätt det är att manipulera läkare och hur inhyrda läkare från storstäder inte har en koll på saker när de jobbar på vårdcentraler här är två exempel. Boken speglar även hur vården för psykiskt sjuka bara har blivit sämre med åren. Vill man läsa en bok om hur det är att leva med någon som är psykiskt sjuk...

Det är en rådjursbock som håller till här i närheten som i mina ögon är väldigt fin och jag har lyckats fota honom ibland. Med på promenaden idag tog jag min kamera i hopp om att få se rådjursbocken och ta någon bild på honom. När det snöar och är rätt tråkigt väder så brukar rådjuren hålla sig rätt stilla och då gäller det att spana för att ha en chans att se någon. Jag gick och spanade och plötsligt såg jag rådjursbocken ligga fint och vila bland träden. Jag kunde se framför mig hur fin bilden skulle bli och jag tog upp kameran. Och i samma stund kom tydligen rådjuret på att han inte alls ville bli fotad. Det syns i alla fall att han är i fin form.

900 inlägget här och det känns ju lite skrämmande.  Jag kan konstatera att jag inte kommer att nå mitt mål. Jag insåg förra veckan att jag måste göra något åt min vikt så mitt mål blev att bli av med fem kg på en vecka. För att förtydliga så har jag inga ätstörningar eller inbillar mig att jag är fet utan jag är fet. Mitt bmi låg på 28,något och det är rätt illa. Jag klassas alltså som överviktig enligt bmi och det fattas inte så mycket för att jag ska hamna på fetma klass 1. Min lösning för att gå ner i vikt är enbart att äta bättre och röra mig mer. Lite har jag gått ner i vikt men några fem kg kommer det inte att bli till på måndag men det lutar åt att jag kommer att ha tappat två kg och det är jag faktiskt rätt nöjd med. Minst 10kg ska jag bli av med

När jag började blogga så höll jag till på en bloggportal som hette MariaNova. Jag bloggade där i stort sett från den startade till den gick i graven för några år sedan. Det fanns ett par anledningar till att jag höll till där. En var att det var lätt att tjäna pengar och det var ett generöst system för alla bloggare. En annan anledning var att det var ett trevligt ställe. Givetvis så fanns det ett par bloggare som irriterade mig. En som jag retade mig lite extra på var en person som i stort sett i varje blogginlägg förklarade hur förträfflig den personen var. Personen var så godhjärtad enligt sig själv och allt den gjorde var bara för att vara snäll. Om man gud förbjude inte höll med den om något så var man en ond person. Människor som är så övertygade om hur perfekta de själva är skrämde mig då och skrämmer mig fortfarande. Personen i fråga bloggar än och efter att ha läst lite kan jag konstatera att personen inte är ett dugg förändrad.

Det här jäkla vädret suger musten ur mig. Jag har inget emot snö och riktig vinter men när det snöar och dagen efter töar och sen fryser på så är det inte roligt. Idag faller snön igen och nu hoppas jag att det kommer att vara minusgrader till det är dags för vår.

och tänker att jag ska skriva något vettigt. Det visar sig bli svårt när hjärnan bara är tom och trött. Jag har inte gjort något vettigt idag och lär inte göra det imorgon eller dagarna efter det. Dagarna går oavsett om jag väljer att delta i livet eller inte.Har även lyckats radera lite inlägg här av misstag, så går det när hjärnan inte är med

Blenda Pihlgren cyklar hemåt och funderar på hur livet kommer att förändras.Upptagen av sina egna tankar hör hon inte bilen som närmar sig. Det sista hon ser innan hon faller ner i medvetslösheten är förarens ansikte. När polisen kommer till platsen hittar de bilen en liten bit bort och i förarsätet sitter en full kvinna. Inne i Visby pågår medeltidsveckan för fullt och det är människor överallt. Botel kämpar med att bli klar med sin D-uppsats samtidigt som han är besatt av att ta reda på vilka två personer det är som begravdes i Sankt Clemens på 1100-talet. På kvällarna arrangerar han vampyrlajv i ruinen efter Sankt Clemens. Det har är ännu en bok om polisen Maria Wern och precis som de andra böckerna så är de underhållande att läsa.

Bokhögen hemma har minskat så det var dags att leta efter nya böcker att reservera på biblioteket. Av en slump fick jag upp en bok som förslag som jag har tänkt läsa ett bra tag. Personen som boken handlar om var jag inspärrad på psyket med. När han berättade för mig att det fanns en bok om honom tänkte jag bara att "klart det är så". Om jag minns rätt satt jag vid den här tidpunkten på avdelningen med de sjukaste människorna. Många hade psykoser och var allmänt i ett dåligt skick så det var mycket underligt jag fick höra på dagarna. När en patient då säger att det finns en bok om honom så trodde jag inte för ett ögonblick på det men jag hade lärt mig att det var meningslöst att argumentera. Efter ett tag fick jag dock veta av personalen att det faktiskt fanns en bok. När jag fick veta det var min tanke att läsa boken men det blev aldrig av. Nu har jag i alla fall reserverat Adams bok

Min leverans från apoteket dök upp idag. Medan jag gjorde en köttfärspaj och lyssnade på Violator (skiva med/av Depeche mode) funderade jag. Det jag tänkte på var hur många tabletter som krävs för att det ska vara en dödlig dos. Jag har tidigare gissat fel på antalet men nu har jag ett högre grundvärde så då krävs det färre tabletter. Medan jag funderade över det var jag fullständigt medveten om att det inte är helt sunt. Jag tänker inte ta en överdos inom den närmaste framtiden så det är absolut ingen fara för mitt liv.

Känner mest för att gå och lägga mig men lite för tidigt för det. Vädret utanför fönstret gör mig inte direkt piggare. Ytterligare några cm snö känns bara onödigt och tråkigt. Sambon får i vanlig ordning fixa mat medan jag bara sitter och latar mig. Skulle jag ansvara för maten skulle vi nog i bästa fall äta lagad mat tre dagar i veckan. Jag insåg även idag att jag tragiskt nog måste göra något åt min vikt. Gör jag inte det får jag snart börja vira ett lakan runt min kropp för det är inte många kläder jag får på mig längre. Att köpa nya kläder har jag inga planer på så då har jag inte så många alternativ.

Eftersom det var ett tag sedan nu som en fågel fick visa upp sig i bloggen så fotade jag en liten talgoxe. Nu var det här en riktig slö fotografering för jag orkade inte ta mig ut i snöovädret utan fotade genom fönstret i köket.

Ett par polska och ett par svenska arbetare gör sitt bästa för att så fort som möjligt bli klara med arbetet att göra om tidigare bostäder till en turist- och konferensanläggning. När två av polackerna jobbar nere i matkällaren rasar plötsligt en vägg. Det som döljer sig bakom väggen är ytterligare ett rum och det som finns i rummet är liket av en man. Den som får hand om utredningen är Karin Adler och det blir inget lätt jobb för henne. Hon får gräva i det förflutna och upptäcker kopplingar lite kors och tvärs. En helt okej bok och det var en hel del oväntade vändningar och sådant gillar jag. Det är inte en bok som lämnar ett större intryck på mig men den är läsvärd

Grått och tråkigt väder och inte ett enda vilt djur i sikte under promenaden. Jag borde bli bättre på att alltid ta med mig kameran ut men oftast är jag för lat för det. Äldsta hunden skuttade på ordentligt idag och det är alltid kul att se. Min förhoppning är att hon hänger med ett tag till men får se

Det enda jag egentligen väntar på nu är att få gå och lägga mig och min regel är att jag inte får gå och lägga mig innan 22. Anledningen till det är att risken är stor att jag blir väckt okristligt tidigt av hundarna om jag lägger mig för tidigt. Lite tragiskt är det allt att det enda jag ser fram emot är att få sova men så är det. Jag borde kanske ta och lyda ett råd jag fick av en läkare jag hade förr. Han ansåg att jag bara skulle acceptera att jag anser att livet är värdelöst och fortsätta leva. Det finns nog en uppsjö men fantastiska råd som jag har fått genom åren. Har roat mig med att göra av med lite pengar på medicin igen. Varje gång jag beställer medicin funderar jag över hur det kommer sig att jag kan ta ut så många tabletter per gång. Nu är det något som jag är tacksam för men lite underligt är det. Min ena medicin har jag tagit överdoser av men ändå kan jag plocka ut 300 tabletter. Nu gjorde jag sista uttaget på det receptet så i fortsättningen kan jag bara ta ut 100 tabl...

Jag börjar luta åt att jag har en psykotisk hamster som springer som en galning i ett hamsterhjul i mitt bröst. Det är den enda rimliga anledningen jag kan komma på som gör att jag hela tiden känner mig stressad. Nu borde hamstern i och för sig ha synts när jag blev röntgad men jag håller fast vid min teori till den blir motbevisad. Jag förstår inte alls varför jag är så trött och sliten men det är jag. Nu förutsätter jag att människor som läser här inser att jag inte på allvar tror att jag har en hamster i mig

Det finns dagar när det inte är så kul att vara ute och promenera. När det är packad is överallt är utan tvekan en sådan dag. Nu är jag väldigt tacksam att jag köpte ett par Icebug för ett tag sedan. Hade jag inte haft dem skulle det vara riktigt hopplöst att promenera. Hade jag inte upptäckt att det går att köpa tidigare kollektioners skor till ett bra pris på Icebugs hemsida så hade jag aldrig haft råd med ett par. Nu känns det här lite som ett reklaminlägg men jag får inget för att jag skriver det här utan vill faktiskt bara tipsa andra som inte har så gott om pengar.

Boken handlar om pojken Kevin som Torey börjar behandla när han är 15år. Behandlingshemmet som Kevin bor på inser att de själva inte klarar av att hjälpa Kevin och anlitar Torey. Torey är en psykolog som har riktat in sig på att behandla barn som slutat prata. Kevin har vårdats av samhället sedan han var 8 år och under åren så har han inte pratat. Inget vet säkert om Kevin kan prata eller inte men enligt hans familj så har han pratat tidigare i sitt liv. Han har blivit stämplad som svagbegåvad av de som ska vårda honom. Torey riktar in sig på att få Kevin att börja prata igen men inser fort att det nog är hans minsta problem. Det här är en gripande bok om en pojke som allt för många har gett upp hoppet om. Och det är en berättelse om vuxna människor som inte ger upp hoppet om en ung man som har upplevt många hemskheter och inte vet hur det är att leva utan rädsla. Jag blev väldigt glad när jag genom att googla fick reda på att Kevin idag mår bra och har ett normalt liv.

Det blev ett litet ryck och nu är golven dammsugna och torkade. Eftersom jag ändå var i gång tog jag äntligen itu med att byta gardiner så nu finns det inte en enda röd gardin i något fönster. Om logiken som en del uppvisar stämmer så borde det nu innebära att jag mår bättre eftersom jag har tagit itu med lite saker. Så är det otippat nog inte. Jag är lika jävla trött och less som jag var igår men nu behöver jag inte se några röda gardiner.

Istället så borde jag duscha och tvätta håret men det orkar jag inte. Förut tvättade jag håret varannan dag nu blir det kanske en gång i veckan. Min tvättkorg har svämmat över och det ligger drivor med smutsiga kläder på golvet. Att det finns några levande blommor kvar i huset är lite av ett mirakel för det är inte ofta jag kommer ihåg eller orkar vattna. När min ork ligger på minus förvandlas även hundarna till dryga monster. Nu vet jag att det beror på att de känner av hur jag mår men det blir inte direkt roligare bara för att jag vet varför. Känns mest som det är en tidsfråga innan jag är död eller sitter inspärrad på dårhuset igen. Får jag välja föredrar jag alternativ ett.

I mitt tycke så har de ett par saker gemensamt. De lever i sin egen värld. Att försöka prata med dem är rätt tröstlöst. De mesta som de säger har lite med att göra hur verkligheten ser ut. Att jag kom att tänka på det beror på en debattartikel som jag läste av Gabriel Wikström. Han har säkert goda intentioner men jag tror inte att det kommer att bli någon förändring i psykvården. Ibland känner jag att jag borde ta itu med att skriva ett mail till någon politiker och använda mig själv som ett avskräckande exempel. Jag har kostat/kostar samhället en jäkla massa pengar och det är mycket möjligt att det inte hade blivit så om någon hade satt in ordentliga åtgärder när jag var ung. För min egen del så har jag gett upp hoppet men det finns garanterat någon vilsen person som idag är 13-14år och som det inte är försent för. Syftet med mitt liv är kanske att visa hur illa det kan gå?

Så känns det igen som om jag är helt tömd på energi. Någon/några veckor orkar jag med tack vare min envishet men sedan känner jag mig bara som ett tomt skal igen. Jag får dåligt samvete för att min sambo får ta itu med allt som behöver göras men jag orkar inte. Det är inte ett vettigt liv att inte orka göra något och någon ändring på det ser jag inte

Det är ju faktiskt rätt slitsamt och värdelöst att bara stå och balansera. Gångerna jag har tagit klivet har tyvärr inte gjort något bättre. Det värsta är nog alltid frågan jag har fått fler gånger än jag kan minnas. Nämligen frågan om jag inte är glad över att ha överlevt. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den frågan. Hade jag velat leva skulle jag givetvis inte ha försökt ta livet av mig. Gångerna som jag har dött och blivit återupplivad har frågan mest gjort mig förbannad. Ska jag vara helt ärlig så har jag i och för sig varit förbannad på allt gångerna som jag blivit återupplivad. Jag står kvar här på kanten och vinglar till lite ibland och sedan får jag se vad som sker

Jag har inte fått sova ordentligt i natt heller och det lär då inte bero på att jag inte får frisk luft på dagarna. Enda gångerna jag har haft problem med sömnen så har det alltid varit någon biverkning av medicin och så är det antagligen nu också. Sömnen har för mig varit min tillflykt så det känns inte alls bra när jag inte får/kan sova. Jag behöver få fly från allt och vad ska jag göra om jag inte kan fly genom att sova?

Jag har sovit dåligt och drömt konstigt så jag känner mig inte direkt pigg. Jag brukar ytterst sällan kunna minnas mina drömmar men det gör jag idag. I drömmen så föll mina tänder sönder och bitar av dem trillade plötsligt ur munnen på mig. Mycket underligt och otäckt. Jag ska kanske se det som en påminnelse att ta lite bättre hand om mina tänder. Får se om jag lyckas piggna på mig om några timmar, kaffe brukar hjälpa lite i alla fall

Är bara trött och less på allt igen och sedan retar jag upp mig lite smått av sjukvården tror att en psykolog kommer att hjälpa mig. Jag har träffat psykologer tidigare, en del har jag gått hos frivilligt och andra har tvingats på mig och inte sjutton har det gjort någon nytta eller skillnad. Om en psykolog skulle kunna hjälpa mig borde jag ha blivit hjälpt under min långa inläggning på dårhuset när jag ofta träffade en psykolog. Jag tyckte då inte att det gjorde någon nytta alls. Inte vet jag heller om hon klassades som en bra psykolog eller inte men hon var en trevlig person. Dock har jag en känsla av att hon inte kommer att jobba som psykolog i allt för många år för känslan jag fick var att hon tog med sig sina patienters problem hem. (Givetvis så har jag inte fått någon tid hos en psykolog än)

Nu tror jag inte på skrock och rent krasst har jag svårt att se att den här dagen kan bli värre än gårdagen. Lite hemskt kändes det igår att slänga en massa mat men det var inte så mycket att välja på. Eftersom vi har rätt långt till närmaste affär så har vi alltid mycket frysta grönsaker och andra basvaror hemma. Ska man tänka positivt så var det bra att det i alla fall inte var så att frysboxen hade gått sönder utan det var bara en säkring som hade gått.

Eftersom jag mest läser deckare och självbiografier tänkte jag bryta av det med en bok jag hade hört mycket om. Det är en bok som väldigt många har tyckt var rolig och jag har läst om flera som har skrattat mycket medan de läste boken. Boken jag syftar på är En man som heter Ove. Ove kör Saab och har alltid gjort det och kan inte tänka sig något annat märke på bil. Det är en man med åsikter om det mesta och att ompröva sina åsikter är inget han gärna gör. På eget bevåg så har han tagit på sig ansvaret att se till att alla som bor i kvarteret följer ordningsreglerna. Det mesta blir förändrat när en familj som håller på att flytta in i kvarteret backar på Oves brevlåda. Jag läste den här boken för att få skratta lite och bli road och jag blev ärligt talat mest förvånad över att det finns människor som skrattar åt boken. Ove är en vresig man som saknar och sörjer sin avlidna fru och önskar bara att det ska bli ett slut på allt. Medan jag läste boken tyckte jag mest bara fruktansvärt ...

Sambon gick ner i källaren för att ta upp mat ur frysboxen och möttes av en lagom rolig överraskning. Frysboxen hade gett upp livet och det hade ju inte gjort så fruktansvärt mycket om vi inte hade haft fullt med mat i den. Nu har många kg älgkött tinat upp, det handlar alltså om en mängd kött som brukar räcka närmare ett år åt oss. Det känns verkligen roligt och älgen dog i onödan. Vi äter alltså mest viltkött normalt och det är vad jag föredrar. Att köpa viltkött har vi verkligen inte råd med så nu lär det dröja närmare ett år innan det blir älgkött igen. Det enda positiva är att vi har ett bra försäkringsbolag men högsta summan man kan få i ersättning täcker ändå inte värdet för allt kött men vi slipper svälta i alla fall

Den här dagen har kastat mig mellan ändlös förtvivlan och hopp. Jag tycker alltid att det är så konstigt att man kan bli helt slut bara av att uppleva för mycket känslor. Ibland är känslor som ett slag av en knuten näve i magen.

Det är nog så att det är en känsla som drabbar mig lite då och då när det är för mycket. Någon remiss till psykolog har givetvis inte dykt upp än men min gissning var att den kommer dyka upp i Mars och det lutar åt att jag får rätt. Lite komiskt är det bara att de på dårhuset tyckte att det var så viktigt att jag kom i kontakt med en psykolog fort efter att jag blev utskriven. Nu har jag snart varit ute i friheten i två månader och under den här tiden har jag haft ett möte med läkaren på öppenvården. Det är så mycket som gäller min vård eller vad det nu ska kallas som jag bara tycker är underligt.

Det är något i mig som alltid blir väldigt uppretat så fort jag läser om någon som har gjort en gastric bypass och skriver långa stycken om att det inte är en genväg till att bli normalviktig. Klart som fan att det är. Antingen opererar man sig och rasar i vikt eller så får man helt enkelt se till att titta över vad man äter och se till att motionera mer. Nu har jag full förståelse för att det i en del fall inte finns något annat alternativ än operation men som jag ser det så handlar det bara om att fixa symptomet och inte orsaken. Det är samma sak som om man skulle bota anorexia genom att tvångsmata patienter till de når normalvikt. Det är inte så att man går och lägger sig som normalviktig på kvällen och vaknar upp som kraftigt överviktig eller anorektisk dagen efter. Att man äter för mycket eller för lite beror på något och borde det inte vara det som vården i första hand borde rikta in sig på?

I tv programmet Deckarna så är det en författare som för mig var helt okänd nämligen Christoffer Carlsson. För att råda bot på det lånade jag en bok av honom på biblioteket och nu har jag läst den. Vincent Franke är en smålangare som precis har blivit släppt ur häktet. Han hör av sig till sin langare så fort han kan för att få tag på droger att sälja. Langaren Marko kommer hem till Vincents lägenhet med varor och morfin som är Vincents val av drog. Marko uppmanar Vincent att vänta med att ta morfinet för han kan komma att behöva hjälp senare på kvällen. Vincent lyssnar inte på uppmaningen och på kvällen återvänder Marko med en kvinna som är bunden med silvertejp. Det enda Vincent får veta är att han ska ta hand om kvinnan i cirka en vecka och hon får inte gå ut. Att ta hand om kvinnan är ett uppdrag från den som styr den undre världen vilket innebär att Vincent är på det klara med konsekvenserna om han misslyckas. Boken är en inblick i en värld av trafficking och trasiga människor...

När jag klev ut på vägen såg jag lyktorna från en bil en bit bort. Första tanken som dök upp i mitt huvud var att det måste vara en polisbil. Av någon underlig anledning så har jag aldrig misstagit mig på det. Tidigare såg man polisbilar här i byn någon gång om året men senaste månaderna kör de ofta här. Jag anar att någon har flyttat in i närområdet som polisen håller ett öga på. Nåväl jag promenerade på och gick mest i min egen lilla värld. Efter en stund hörde jag att bilen var nära och att den hade saktat ner. När den passerade mig blinkade de med ljusen och föraren vinkade. Antagligen var det poliser som har fått skjutsa mig till dårhuset någon gång och med största sannolikhet var det inte en så otrevlig resa för dem eftersom de valde att hälsa nu. Jag borde kanske vara glad över att jag här blir igenkänd av polisen för att jag är galen istället för som det var i staden att jag blev igenkänd för vad jag gjort.

Inte direkt en hemlighet att jag läser en del, för någon vecka sedan såg jag att det var ett program som heter Deckarna på tv. Nu kände jag mig väldigt skeptiskt till att se ett program där en bunt författare sitter och pratar med varandra. Mina tankar gick till något fruktansvärt tråkigt program som gick på tv någon gång på 80 eller 90-talet. Om jag minns rätt så var det en bunt litteraturkritiker eller författare som satt och pratade och gjorde att jag mest kände för att slänga något på tv:n. Nu var det inget bättre att titta på den tiden så det blev ändå att jag tittade på Deckarna och jag blev positivt överraskad. Första avsnittet jag såg på handlade om Anna Jansson och hon verkar onekligen vara en riktigt trevlig och rolig person. Efter det avsnittet blev det en självklarhet att se resten av avsnitten och det jag missade tittade jag på Svt play. Deckarna visas kl 21.00 på Svt på onsdag och då handlar det om författaren Christoffer Carlsson. Avsnitten på Svt play hittar man här ...

På eftermiddagen konstaterade jag att jag var väldigt hungrig. Sedan ägnade jag ett par timmar åt att tänka på hur hungrig jag var. Jag kom inte på tanken att äta något utan funderade mest på att vi nog fick ta och äta middag tidigare. När jag sedan åt middag insåg jag att anledningen till att jag var så hungrig var att jag hade glömt att äta lunch. Min hjärna fungerar inte alls bra när jag inte har fått sova ordentligt. Misstänker starkt att det är något som kommer med åldern för jag kan inte minnas att jag var så här vimsig när jag var yngre och aldrig hade tid att sova ordentligt

Det var länge sedan som några rådjur var med i bloggen så idag fick kameran följa med ut. Att fota rådjur med mobilen gör jag inte för det blir aldrig bra. Nu blev bilden för ljus för jag hade ställt in kameran efter ljuset i skuggan men jag tog ändå en bild. Efter det ändrade jag inställningarna och det blev lite bättre. Perfekt blev det inte men ibland är det svårt att ändra inställningarna tillräckligt fort när man har en hund i koppel. Jag avskyr fortfarande bildbehandling så jag har inga planer på att justera ljuset i bilderna.

Jag läste ett tips på hur man kan få håret mindre trassligt och givetvis så blev jag tvingad att prova. Efter att man har tvättat håret så ska man spreja det med en-två msk äppelcidervinäger som är utblandat med någon dl vatten. Min vanliga lösning när håret är för trassligt är inpackning eller att jag plockar fram saxen och kapar håret en bit. Äppelcidervinäger är billigare än inpackning men luktar inte direkt lika gott. Fungerar det kan jag stå ut med att håret luktar rätt illa i några timmar medan det torkar. Jag anar att mitt hår skulle vara mindre trassligt om jag orkade borsta det någon/några gånger i veckan men det lär inte ske. Det blir intressant att se om mitt hår blir blankare och mindre trassligt

Det är konstigt hur mitt liv har förändrats under de senaste tio åren. Mina tankar och känslor har inte förändrats men byte av miljö skapar nya funderingar. Naturen och omgivningen påverkar mer och skapar andra funderingar när man bor på landet. Nu beror det nog också på att man inte direkt ser lika mycket djurspår i staden. Underligt nog träffade jag dock på en grävling en sen kväll när jag bodde i staden och promenerade hem. Här har jag inte sett några grävlingar bara en man som en sen kväll var ute och jagade grävlingar. På morgonpromenaden såg jag ett älgspår som skapade de här funderingarna. Efter att ha bott här runt tio år nu så har jag inga problem med att se skillnad på spår från vuxen älg, fjoling och kalv. Spårstämpeln var för liten för att komma från en fjoling så det måste ha varit ett kalvspår men problemet var att det inte fanns några kospår i närheten. Antagligen så har kon blivit dödad av varg så nu får kalven klara sig själv. Jag håller en tumme för att den kommer att...

En av huvudkaraktärerna i boken är Jackie. Hennes far Jimmie blir sjuk och hamnar på Beckomberga. Jackie kommer på besök i stort sett varje dag och får en inblick i livet på Beckomberga. En annan karaktär är Olof, han tillhör skaran som ska ut i samhället på nytt när Beckomberga läggs ner. Efter att ha tillbringat merparten av sitt liv på ett mentalsjukhus är inte friheten något som han längtat efter eller hoppats på. Den här boken hade jag höga förväntningar på efter alla fina recensioner som den har fått. Det är bara att konstatera att jag inte alls har samma smak som litteraturkritiker. Jag störde mig på onödiga sidbyten hela tiden i boken, har man en hund i knät som man klappar blir det onödigt bökigt att byta sida hela tiden. Ingen av karaktärerna i boken fångade mig direkt utan jag hade velat läsa mer om hur de uppfattar livet och vad som gjorde att de hamnade på Beckomberga. Jag tycker inte att det här var en bra bok. Den går att köpa på Adlibris

Det är så jag känner att livet är. Ibland har jag ett mål men oftast är det en vandring som ska leda rakt fram men det slutar med att jag ligger i diket. Dikena är ibland torra och då är det lätt att ta sig upp men andra gånger är de vattenfyllda och då är det inte lätt. Det händer att någon sträcker ut en hand för att hjälpa mig upp och ibland tar jag den och andra gånger ligger jag bara kvar.

Är meningen med livet att vara ute och promenera och se skönheten i naturen?

En liten flicka försvinner och polisen sätter in alla resurser för att hitta henne. Hon hittas mördad och frågan är varför? Den världskända violinisten Beatrice Larsdotter kommer hem efter en utlandsturné. Och beslutar sig för att tillbringa kvällen hos sin bror och hans familj. När hon återvänder till sitt hem står det en kaffekopp på diskbänken. Hon vet att det inte är hon som har ställt den där men varför skulle någon ta sig in i hennes hem och lämna en odiskad kopp efter sig? Den här boken blev intressant att läsa som kontrast mot många andra författare som jag har läst den senaste tiden. Mats Ahlstedt beskriver inte så mycket saker runt om karaktärerna och det är inga långa beskrivningar av miljön. Boken var läsvärd och spännande. Det är en författare som jag kan tänka mig att läsa mer av.

Jag har nog inte skrivit så mycket om mitt mående på ett tag och det är mest för att det känns rätt tjatigt. Jag mår på samma sätt som jag brukar må, inte så bra med andra ord. Om jag en dag inser att livet är en fantastisk gåva eller något liknande flummigt så lär jag skriva det. I längden känns det mest träligt att skriva att jag har lika mycket självmordstankar och planer som jag alltid haft så då är det lättare att inte skriva något om det.

Om man vet att en författare är känd för sina romaner så ska man inte förutsätta att den bara har skrivit romaner. Gör man det kan det nämligen bli så att boken man trodde var en roman inte alls var det. Utan istället är det så att boken man reserverade på biblioteket visade sig vara en rätt porrig diktsamling som är illustrerad. Och det var ju inte riktigt det som jag hade tänkt läsa av min avlägsna släkting.

Det går inte att komma ifrån att jag tycker att det är väldigt smidigt att logga in på biblioteket och reservera lite böcker. Sen är det bara att ta sig till biblioteket och checka ut böckerna. Nu har jag äntligen tagit itu med att reservera en bok som en avlägsen släkting har skrivit. Jag har tänkt att jag ska läsa något av honom under några år men det har aldrig blivit av. Lite konstigt är det med tanke på att minst en av hans böcker har funnits i mitt föräldrahem så länge som jag kan minnas. Det ska bli intressant att se vad jag tycker om den boken, med tanke på priser som han har fått så borde han vara en bra författare. Nu är litteraturpriser ingen garanti för att jag uppskattar författaren men får se. Det finns en annan bok som jag skulle vilja läsa som har lite med min släkt att göra men om jag ska få läsa den verkar det som om jag måste köpa den och det är jag inte så pigg på. När det kommer till böcker om psykisk ohälsa så har jag fått lite tips från den här listan på Boktips...

Det fattas några kg till innan jag väger lika mycket som en älg och det är tur. Om jag hamnar i den viktklassen lär jag inte orka gå många meter. Blev uppringd av min läkare när jag var ute och tydligen är alla mina värden bra. Det mest förvirrande var dock att han ansåg att mitt blodtryck såg bra ut. Det som är förvirrande med det är att mitt blodtryck inte hade ändrat sig märkbart från tidigare och då ansåg läkarna att det var illa. Inget att fundera över med andra ord för då blir jag bara ännu mer förvirrad. Jag fortsätter att ta tabletterna och så får jag se hur det ser ut nästa gång det är dags för blodprovstagning.

När jag öppnade ytterdörren blev jag mött av snö och blåst och det är ju alltid roligt. Sedan var det dags att göra frukost och först upptäckte jag att kaffet var slut och sedan såg jag osten var möglig. Lite osäker på vad för roligt mer som kommer att ske idag. Kanske kommer plogen att knuffa ner mig i diket under promenaden om en stund

Det känns rätt illa att jag är så trött att jag känner mig bakfull och jag har då inte druckit någon alkohol på några veckor. Nu borde jag nog bara se det som ett bevis på att jag inte riktigt är frisk men jag blir mest irriterad. Jag vill orka allt men energin räcker inte långt eller till mycket. Det slutar antagligen med att jag somnar om en stund och då får det bli så. Får se hur länge till som jag står ut

Det är så där lagom kul när man öppnar ytterdörren och inser att det har blåst och snöat så mycket att det inte går att se trappstegen på trappen