Allt oviktigt och viktigt

Och hur har du då tillbringat din dag. Är du nöjd med din dag? Kanske har du varit snäll mot dig själv och någon i din närhet. Eller så har du kanske inte varit det. Varje liten dag är en del av ditt liv och det är upp till dig vad du gör med dina dagar. Jag har inte gjort mycket vettigt och det känns helt okej för mig. Har inga planer eller mål för framtiden så det blir som det blir

Det finns roligare sätt att tillbringa en dag på än att ha en jäkla huvudvärk. Borde kanske fundera på om någon har gjort en voodoodocka av mig och sitter och sticker nålar i mitt huvud. Adventsljusstakar var jag duktig och plockade fram igår för det viktigaste är naturligtvis att man utåt verkar vettig och att allt är som det ska. Det är nog många som privat inte har det så bra men utåt verkar allt vettigt

Historia har alltid roat mig eftersom det ger oss möjligheten att se in i det förflutna och ger oss en chans att förstå varför saker idag är som de är. Förra året under min långa vistelse på Säters sjukhus hade jag turen att ibland vara ute på promenader med de äldre skötarna. Jag fick då berättat för mig hur det var att jobba på avdelningarna som inte längre finns kvar och hur Säter en gång i tiden fungerade. Jag fick veta var sjukhusets egna grisar fanns, var det odlades grönsaker, vad som fanns i de olika husen som ännu står kvar och en hel massa annat intressant. När jag upptäckte att det fanns en bok om Säters sjukhus historia blev det en självklarhet att jag skulle läsa boken och det är nu gjort. Boken är väldigt lättläst och går snabbt att ta sig igenom. Att läsa journalanteckningar om patienter som en gång i tiden vårdades på Säter gör lite ont i hjärtat. Att läsa att en patient låg i bad under skyddstäcke 11,5 timmar per dag i 30 dagar känns bara fruktansvärt. Det är ett pa...

Och ingen ljusning i sikte. Lite som livet med andra ord, grått inombords och grått runt mig. Kanske borde jag vara glad åt att det inte är svart men jag vet inte riktigt. Jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen är meningen att livet ska vara så här. Och om det nu är meningen att det ska vara så här varför ska man då leva. Jag förstår det inte. Verkar som om jag har missat något

Svaret på det är att man aldrig kan veta. Kanske är det några konstiga skogsväsen men mer troligt så är det kanske någon fågel och lite andra djur. Jag har alltid gillat att vara ute och promenera i dimma, jag kan tycka att det är rätt skönt när världen helt plötsligt krymper och man inte ser allt.

Jag började fundera över när en del saker egentligen hände och enklaste sättet att ta reda på det är att titta i pärmen med alla papper från socialen och rättegångar. Under den här tiden skrev jag även dagbok men innan mitt självmordsförsök förra året slängde jag allt sådant. Jag ville inte att någon skulle läsa alla mina privata tankar. En del noteringar från socialen är bara underliga och jag förstår inte varför de ens finns eller vad sägs om " (Mitt namn) har klippt av sig håret och tonat det. Hon har även gjort hål i näsan och satt in en pärla." Det finns även en kommentar från BUP som är så konstig att den fick mig att le. Kommentaren fälls när socialen pratar med en jourläkare på BUP och det är jourläkaren som yttrar det här. "Flickan rymmer ju inte och äter-dvs inget annat oroväckande beteende" Det är så mycket i alla mina papper som bara är konstigt och annat blir jag lite ledsen av att läsa. Hur kunde de ha så fel om mig och varför gjorde ingen något...

Ett bit bort är det två rådjur som promenerar runt i frosten och stannar till ibland och äter lite. Ganska trevligt att titta på annars så råder det ett lugn utanför. Det är nog den plötsliga kylan som har haft en lugnande effekt på fåglarna. I morse var det helt klart en chock att kliva utanför dörren. Minus 10 är inte kallt när man har blivit van vid kylan men när den kommer plötsligt känns det. Ännu kallare blev det när jag insåg att jag blivit för fet för min vinterjacka som jag använder på hundpromenader. 20kg upp på ett år har helt klart gjort mina höfter lite för fluffiga

Jag tänkte vara duktig och ta och hänga upp julgardiner så att det blir gjort. När jag letade fram lite gardiner hittade jag ett par som aldrig varit använda och jag ihåg att jag köpte dem i början av året när det var rea på julsaker. När jag packade upp dem tänkte jag att det såg lite konstigt ut men jag tänkte att jag bara inbillade mig. Sedan började jag stryka och jo den ena längden är bra sned och skum. Notera hur konstig den är på kanterna. Slutsatsen jag har dragit är att den som har klippt tyget måste missbruka något för så här konstigt kan man inte klippa om man inte är påverkad. Gardinerna är nu upphängda och det ser rätt konstigt ut men så får det vara. Om någon kommer att klaga ska jag med nöje visa var ytterdörren är. I mitt hem får gardinerna vara lite skumma

Nu finns det i och för sig papper på att jag inte är vettig så det är nog godkänt med 4 inlägg. I vanliga fall skulle jag nu läsa en bok men jag har ingen att läsa och insåg det lite för sent. Skulle jag ta mig till byhuset nu och börja leta efter en bok skulle säkert någon i byn reagera över att det var tänt i byhuset. Nu skulle det inte innebära att polisen dök upp för här i närområdet finns det inga poliser i tjänst efter 23. Närmast polis efter 23 hittar man nog 10 mil bort. Överlag så tycker jag nog att bybor med gevär är lite läskigare än poliser. Nu vet jag att du F tycker att det är för många inlägg och att jag istället borde skriva på en bok. Jag kan glädja dig med att jag har skrivit några sidor men mer blir det nog inte. Tror ärligt talat inte att jag vill dela med mig om så mycket i mitt liv. Det kan vara så att om man ska skriva om privata saker behöver man ha distans till det och det kommer jag aldrig att få. Titeln var i alla fall given Ett sjöodjurs liv med psykisk oh...

Efter att i alla fall ha varit ute på en ordentlig promenad som inte hjälpte upp mitt humör förlitar jag mig nu på socker. Jag har inte riktigt nått nivån än när jag sitter och äter ur en påse med socker utan jag ska trolla fram en kaka. För att lura mig själv lite så blir det en kaka med ett täcke av havregryn så jag kan låtsas att det är nyttigt. Snart är det kanske läge att ringa någon begravningsentreprenör och fråga vad det är för mått invändigt på begravningskistor

Den här boken läste jag när jag satt på dårhuset. Det var en av böckerna som fanns på avdelningen och av texten på baksidan att döma så lät den bra. Nicolas har skrivit en bok som delvis bygger på hans familjehistoria som han av en slup fick reda på. Boken blev en stor succé och nu njuter han av livet som en framgångsrik författare. Hans förläggare tror att han är i full gång med att skriva en ny bok men så är ej fallet för han har fullt upp med att njuta av livet som känd. Nicolas anhöriga och vänner tycker att han i takt med berömmelsen har blivit mer yta än innehåll. Dagen kommer när Nicolas blir tvingad att fundera över sitt liv. När jag har börjat på en bok så ska det mycket till för att jag inte ska läsa ut den. Den här boken funderade jag många gånger på att slå ihop och inte läsa ut. Nu läste jag ut den ändå men det är verkligen inte en bok jag kan rekommendera någon att läsa. Om man tycker att det är spännande att läsa om en ytlig människa som är otrogen så kan den kanske ...

Peter Brolin har stora skulder och är på väg att förlora sin firma som om det inte räckte med det har han börjat lida av ångestattacker. Han tar mod till sig en dag och lämnar sin lägenhet och går in på ett kafé. När han sitter där och funderar över livet kliver en kvinna in genom dörren och närmar sig honom. Hon tror att han är en annan person och innan han hinner förklara att hon inte är den han tror har hon gett sig av. Kvar på bordet lämnar hon en ask som hon vill att han ska lämna till hennes man som en överraskning. Peter beslutar sig för att ta sig till mannens arbete och lämna asken. När han har tagit sig till mannens arbete blir han inte välkomnad på sättet han räknar med. Mannen som heter Olof Lundberg förklarar att hans fru har varit död i ett par år och att det är en okänd kvinna som plågar honom. Det som finns i asken är inte något som varken Peter eller Olof ens hade kunnat gissa. Peter beslutar sig för att hjälpa Olof ta reda på vem kvinnan är och varför hon trakasserar...

Fortfarande censurerar jag mina tankar lite innan jag skriver något här. Jag tänker mycket på självmord och det förvånar nog inte någon. Men som alla som har mått dåligt någon gång har fått höra så är det helt normalt att tänka på självmord så jag är väl bara normal. Det värsta tycker jag fortfarande är att den som blir mest drabbad av allt är min sambo och han lever med vetskapen att det inte finns någonstans han kan vända sig när han märker att jag mår för dåligt. Han tycker inte helt otippat att det är rätt meningslöst att tvinga mig till vc eller öppenvården. Det enda som sker då är att de skriver vårdintyg och sen går färden till dårhuset och sen får jag sitta av tiden där några dagar och det ändrar som bekant inget. När jag sedan blir utskriven är allt precis som det var innan och sen dröjer det ett tag och sen upprepas allt igen.

Kallt och jävligt men jag är för lat för att resa på mig och slänga in ved i kaminen så jag får sitta här och frysa. En annan lösning hade varit att ha en hund i knät men då kan jag inte sitta med datorn så den lösningen går också bort. Får se om jag får en kallelse till öppenvården idag, fullständigt meningslöst men dårhuset skickar alltid en remiss till öppenvården när de släpper ut en. Den här gången ska jag jag i alla fall avboka i tid

Det är bara att konstatera att det är mer fart och liv ute i naturen än det är på mig. Lever gör jag men mer än så är det inte. Fick även höra av sambon idag att han ibland är rädd för att komma hem och hitta mig när han har varit iväg. Det är inte rätt att han ska behöva oroa sig för att komma hem och hitta mig död och jag kan inte göra något åt det.

Det är rätt vackert ute idag även om det är väldigt grått och kylan går in i kroppen. Jag hade verkligen önskat att jag kunde njuta av promenader som jag gjorde förr men jag längtar bara efter att få komma hem och röka. Att ha det så här är inte hållbart och frågan är bara hur länge till jag står ut. Jag vill verkligen inte ta upp en plats på intensiven igen utan jag vill bara ha ett slut på allt

Jag tycker alltid att det är lika fascinerande med tystnaden när det snöar. Inga fåglar kvittrar och de enda ljuden som hörs kommer från människor. Det vita dränker ljuden och bäddar in allt i en kompakt tystnad. Bortsett från ljud från bilar kan man tro att man är alldeles ensam i världen.

Slänger väl in en bild från några dagar sedan som inte har något att göra med texten. Och ja bilderna blir jäkligt mycket bättre med systemkameran men nu får det duga med en mobilbild. Jag har roat mig med att duscha och sova men inte samtidigt för det skulle bli jobbigt. Livet känns inte ett dugg roligare men det verkar som om jag överlever även den här dagen. Det är kanske bra vad vet jag.

Den vanliga lösningen på när allt är värdelöst är att sova. Det löser absolut inget men jag får i alla fall en paus från mitt liv. Nu varar den pausen alltid för kort tid eftersom det i mitt tycke skulle vara perfekt att somna och aldrig vakna. Att laga mat är något som jag gör extremt sällan nuförtiden så jag sitter istället och väntar på att sambon ska bli klar med maten. För min del hade vi lika gärna kunnat gnaga på lite kartong men det säger jag inte. Det handlar inte om att sambon inte kan laga mat utan det handlar bara om att det känns rätt meningslöst att äta mat. Onyttiga saker äter jag däremot med glädje. Jag lär inte stå ut länge till

Jag mår som jag brukar och det sker inte mycket. Det finns säkert någon som tycker att jag ska söka hjälp men det kommer ej att ske eftersom det bara är slöseri med tid. Det enda öppenvården pratar om är medicin och till det säger jag nej. Jag har provat en massa och mått dåligt när de sätts in och när de tas bort och inget hjälper. Det finns mycket som jag nu har gett en chans och min gräns är nådd. Jag skriver som jag sa till läkaren. Alla med självmordstankar överlever inte och jag tillhör den skaran och det är okej för mig. Fick även höra på dårhuset att jag nu måste må bättre eftersom jag inte försöker ta livet av mig lika ofta. Det är inte direkt sant utan beror mer på att en av medicinerna jag gick på förra året tog bort mina spärrar och nu hindrar även tanken på att bli inlåst mig från halvhjärtade självmordsförsök. Ska något göras ska det göras ordentligt annars är det bättre att skita i det.

Det blev en trevlig promenad i vanlig ordning. Snön faller ner och ger allt en mjuk och luddig form. Jag gillar det gråa ljuset som det blir ute när snön faller. Konturer suddas ut och sikten blir begränsad och det känns som om man är i en låtsas värld.  Vid ett svagt ögonblick lovade jag att baka frallor till middagen som blir soppa. Nu var det rätt länge sedan som jag bakade bröd för jag har inte haft energi till sådant. Tidigare köpte vi i stort sett aldrig bröd utan jag bakade allt. Det fungerade bra att lyssna på föreläsningar samtidigt som jag bakade och att knåda en deg var ett bra sätt att bli av med känslor. Nybakat bröd som gör att osten smälter är lyx i min värld.

Givetvis har jag en ny plan på självmord, tror inte att det förvånar någon. Jag vet givetvis vad jag kan göra som garanterar att jag dör men problemet är att jag tror att det skulle orsaka ett stort obehag för den som hittar mig. Verkligheten är att någon alltid kommer att hitta en och jag vill orsaka så lite obehag som möjligt och då är det bara osäkra metoder jag kan använda mig av. Det är svårt att veta vad som är bäst. Göra något som jag garanterat dör av som kan orsaka en annan person en väldigt obehaglig upplevelse eller göra något som jag kanske inte dör av

Jag antar att jag borde känna glädje över att åter kunna vandra runt i den vackra naturen men nej. Jag vill fortfarande inte vara någonstans och frågan är bara vad jag ska göra åt det. Antar att jag får satsa på att försöka stå ut ett tag till det går åt helvete igen.

Överlag så har det alltid varit rätt många i personalen på dårhuset som ger mig råd. Varje gång det sker tänker jag på de här raderna i låten solkräm. " Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom. Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och återanvända det för mer än det är värt "  ( http://www.fanatic.se/wolff/ny/arkiv_text_solkram.php) Jag vet att de som har gett mig råd bara vill vara snälla men en del är bara så tokiga att jag har funderat över om de verkligen inte förstår hur jag mår. En del verkar övertygade om att om bara jag börjar träna, jobba, förstår hur mycket hundarna tycker om mig, osv. så kommer jag att må bra. Det hade varit trevligt om det var så enkelt men det är det inte. Jag klarar inte av att ens duscha varje dag när jag är hemma eller göra andra saker som ingår i vardagen. Att hundarna gillar mig vet jag men det är inget som gör ...

Jag blir alltid så extremt trött när jag har kommit hem efter en vistelse på dårhuset. När jag är inlåst anstränger jag mig alltid för att verka vettig och gör det jag kan för att bli utskriven. Det tar ordentligt på krafterna och det är först när jag kommit hem som jag andas ut ordentligt. Tröttheten som då dyker upp är som ett slag i ansiktet. Sen kommer även hopplösheten över mig när jag åter konstaterar att jag mår precis lika dåligt som jag gjorde innan jag blev inlåst och någon ljusning finns det inte.

Lånade två böcker igår när jag fick gå till kiosken och nu har jag läst bägge. Saknad av Karin Alvtegen och Stum sitter guden av Anna Jansson. Båda var helt klart läsvärda men Saknad var snäppet bättre. Den handlar om hemlösa Sibylla vars liv tar en vändning när hon blir misstänkt för mord. Vem tror på en hemlös som bedyrar sin oskuld? Stum sitter guden är vad jag klassar som en lättläst bok. Helt okej historia men inget jag kommer minnas dock kommer jag nog läsa fler böcker av författaren.  Polisen Maria Wern blir inkopplad i ett fall där en man och 8 djur hittas hängande i ett träd. Tanken går till fornatiders blot men vem skulle göra något sådant nuförtiden och varför?

Om några timmar går färden hem igen. Mitt mål är att hinna läsa ut en bok innan dess och det lär jag hinna. Psykvården här i dalarna lär nog dock alltid förvirra mig. I fredags kom jag hit efter ett självmordsförsök. Då fick jag träffa en tomte som gjorde en bedömning. På lör var det en ny bedömning och igår ytterligare en bedömning och idag får jag åka hem. Helt ärligt förstår jag inte om tanken är att man ska må bättre av det. Läkare V vet jag vill mitt bästa men det känns ändå väldigt naivt att läkarna tror att jag nu kommer att må bra och inte göra några självmordsförsök. Att de tror det beror på att jag tidigare har haft år i perioder när jag inte försökt ta livet av mig. Den här vistelsen på dårhuset är den tredje i år och förra året var jag inlåst en lång period. Bevisligen hjälper det inte mig så varför jag blir inlåst förstår jag inte

Jag hade inte väntat mig att de skulle ta bort mitt 1+(extra tillsyn) fast jag får åka hem imorgon och det har de givetvis inte heller gjort. Är jag inlåst så är det alltid extra tillsyn eller vak. Det som däremot förvånade mig var att det i natt är en extra i personalen. När jag var inlagd i mars så var det hela tiden en extra personal och då vet jag att det var på grund av mig. När det gäller den här natten kan jag inte vara helt säker på att det är så men det är vad jag tror. Frågan är om de är så jävla dumma att de tror att jag tänker ta livet av mig i natt. Det har jag då inga planer på eftersom om jag skulle överleva skulle jag bli kvar här. Hade jag velat stanna skulle jag ha sagt det till läkare V. Nu skriver jag inte om utan när för det är mest rätt. När jag kommer att ta livet av mig kommer det inte ske när jag är inlåst och risken är stor att bli räddad igen

Jäkligt skönt att slippa det här stället. Läkare V var snäll och kom och hade ett bedömningssamtal med mig. Slutsatsen av samtalet blev att han hoppas att det kommer att gå bra för mig och att jag får åka hem imorgon. Jag hoppas vid gud att jag aldrig mer kommer att hamna här. Att vara inlåst roar mig inte och ändrar inget när det kommer till mitt mående

Läkare Li hade tänkt sig en pratstund med mig idag. Nu blev det inte riktigt som hon hade tänkt sig. Det första jag sade på tröskeln in till rondrummet var frågan om hon tänkte skriva ut mig. Svaret jag fick var att hon först måste prata med mig för att avgöra det. Min respons på det blev att jag inte vill ha med henne att göra och att hon bara kan skriva ut mig. Med det sagt knatade jag iväg. Jag vet hur det fungerar här och läkarna fattar beslut om patienter ska skrivas ut innan man får ett samtal. Läkarna hör med personalen hur patienterna har uppfört sig och hur de verkar må och utifrån det fattas beslut. Om sedan patienten säger något väldigt underligt på läkarsamtal kan läkarna givetvis ändra åsikt. Jag gillar som bekant inte Li så hon skulle ändå inte få någon information av mig angående hur jag känner så det skulle inte påverka beslutet. Före läkarmötet fick jag dock gå till kiosken med skötare och där träffade vi på en som rätt ofta var vikarie på 90 när jag var inlagd för...

På sätt och vis är jag ganska duktig för oftastt följer jag reglerna på avdelningen utan tjafs. Nu skitet jag dock i en regel och visar en bild. Jag måste ju få visa vad jag stirrar på större delen av dagen. Mina fötter Det råder fotoförbud i landstingets dalarnas lokaler men jag tvivlar på att det blir några konsekvenser för en bild på mina fötter. Jag ägnar mig fortfarande åt att vänta på besked om något. Blodprov tog de på mig för någon timme sedan och det är väl bra antar jag.  Nu låter det som om städarna är på väg så jag ska nog överge rummet en stund. I vanlig ordning hör jag varje ord på tv och patienterna glor på efter tio eller vad det nu heter. Inget jag skulle se frivilligt men ljudet kommer jag inte undan

I vanlig ordning ägnar jag mig åt att vänta. Tänkte att jag idag skulle få veta när jag får åka hem och om jag inte får det hoppas jag på att få gå ut med personal. Läkarsamtal ställer jag bara upp på om det är frågan om ett utskrivningssamtal annars får det vara. Läkare Li har jag noll förtroende för så att försöka prata med det är enbart slöseri med tid. Då är det bättre att hon lägger tid på patienter som inte än har insett hur värdelös hon är. Har man inte haft med henne att göra så mycket så finns alltid möjligheten att man tror att hon är vettig eftersom hon ändå är avdelningsläkare.

En av mina favorit skötare jobbar natt och i vanlig ordning tog hon sig tid att prata med mig. En del är det helt enkelt lättare att vara ärliga mot och faktiskt säga hur det är. Jag har aldrig varit den som öppnar upp mig för vem som helst och därför är det skönt att det finns några här som jag kan prata med. Ibland är det bra skönt att släppa på fasaden och prata om ytliga och djupa saker utan att det känns som om jag lämnar ut mig. Fungerar kemin så ska man inte känna sig i underläge oavsett om det är en skötare eller en läkare man pratar med. Lite ro i själen är alltid bra även om det inte varar för evigt

Det här med tvångsåtgärder är ju inte allt för roligt men jag har lärt mig att det bara är att lyda och acceptera. För mig är det mer regel än undantag att jag får genomgå en ytlig kroppsbesiktning när jag kommer till dårhuset eller har varit utanför dårhuset under tiden jag är inlagd. Jag tycker verkligen inte att det är roligt att klä av sig näck inför skötare men jag har lärt mig att det inte är någon mening att protestera. En del gånger har jag dock ansett att det inte görs en ytlig kroppsbesiktning av rätt anledning utan mer bara som ett straff. Så kände jag förra gången jag var inlagd och jag fick näcka efter att ha varit inlagd på kardiologen. Det fanns inte en möjlighet att jag skulle ha kunnat plocka på mig något när jag var uppkopplad till maskiner och hade en skötare som stirrade på mig hela tiden när jag var på sjukhuset. I det läget var det bara ett straff som jag ser det för att jag tog en överdos på avdelningen

Middagen är avklarad och det finns inget att göra. Trevligt nog så är det ingen som glor på tv närmast mitt rum. Nu kan man tycka att jag ska skita i om andra patienter sitter och glor på tv hela tiden och det hade jag gjort om det inte påverkat mig. En del patienter förefaller nämligen vara döva eller så är deras mål att återuppväcka döda personer för volymen på tv är inte att leka med. Ligger jag på sängen i mitt rum med stängd dörr kan jag höra varje ord på tv. I längden blir det rätt drygt eftersom tv i stort sett bara är avstängd under måltider. Det borde finnas en psykiatriskavdelning för människor som är 65+ och som även behöver hjälp för sina fysiska problem. Den kategorin av patienter har ett så pass stort hjälpbehov som jag inte riktigt tycker att personalen har en möjlighet att tillgodose

Att nämna att vi är för många patienter på avdelningen känns rätt onödigt eftersom det i stort sett alltid har varit så när jag varit inlåst. Enkelt förklarat är det helt enkelt så att det finns fler galningar i dalarna än det borde finnas med tanke på antalet platser. Nu ska patienterna som får gå ut ta den dagliga promenaden. Jag får naturligtvis inte gå ut men det förvånar mig inte direkt. Det finns nog inte någon läkare kvar på Säter nu som litar på mig. Jag är ganska enkel på så sätt,har jag respekt för en person och den har behandlat mig okej så håller jag vad jag lovat. Det gjorde att läkare H litade på mig nät jag lovat något. Nu skulle jag säkert kunna lova puckoläkarna(menar inte V eller Le) här något om de skulle kräva det men jag skulle inte ha några betänkligheter mot att bryta ett sådant löfte. Jag hoppas verkligen att ingen av dem en dag hittar den här bloggen. Rent krasst är jag dock tveksam till om de besitter så pass mycket slutlednings förmåga att de skulle fatta a...

Jag funderar inte ens längre innan jag svarar utan det är som att andas. Man gör det bara utan att reflektera över varför. När någon här undrar vad det är blir svaret automatiskt att jag bara är lite nere för att jag inte vill vara här. Det är ingen lögn för jag vill inte vara här men det är inte heller hela sanningen. Sanningen är att jag inte vill vara någonstans. Inlåst eller ute i det fria gör ingen skillnad när det kommer till hur jag känner. Det jag känner är bara att jag inte vill vara med längre

I vanlig ordning roar jag mig med att läsa när jag är inlåst. Nu är en bok utläst och det var Skam av Karin Alvtegen. Boken kretsar runt den gravt överviktiga kvinnan Maj-Britt och chefsläkaren Monika. Maj-Britts liv blir förändrat när en ny kvinna från hemtjänsten börjar hos henne. Tidigare har hennes strategier att hålla människor på avstånd fungerat men den här gången går det intesom hon har tänkt sig. Monika är framgångsrik och verkar ha ett bra liv till dagen hon åker iväg på en kurs. Händelser i nutid gör att bägge två börjar fundera på det som var. En bra bok som ger en en del att fundera över även i sitt eget liv. Tidigare händelser kan dyka upp fast man själv tror att man har förträngt det. En bra läsvärd bok helt enkelt

Jag andades ut när vaket försvann och då försvann energin. Det tar helt enkelt på krafterna att ha vak och visa hur bra man mår. Mår man inte bra står 2+ kvar så att visa hur det är i verkligheten vinner man ytterst sällan något på. Bättre att visa upp den inövade ytan och upprätthålla den så länge som det är möjligt. Nu ligger jag här på min säng i ett mörkt rum och funderar. Jag har självmordstankar i vanlig ordning och har inga planer att säga något till personalen hur det är. Jag tänker inte göra något nu eller de närmaste dagarna i alla fall.

Inte ett helt rätt påstående eftersom de stirrar på mig ibland men det är inte längre hela tiden. Läkare V kan man alltid prata med och även om han inte riktigt höll med om att han borde släppa ut mig så höll han med om att ta bort vak(2+). Det har jag nu firat med en lång varm dusch, att få vara ifred är alltid lika skönt när man har haft vak. Nu glömde jag naturligtvis att fråga om jag får gå ut men allt lyckas jag inte komma ihåg. På läkare V lät det som om jag får åka hem i början på nästa vecka. Tyvärr så är det puckoläkaren Li som är här då och att försöka samtala med det känns nästan omöjligt

Frukosten är avklarad så nu är det bara att vänta på läkarsamtalet som ska ske någon gång under dagen. Jag hoppas på att bli av med vaket i alla fall. Blir det så ska jag njuta av en lång varm dusch och blir det inte så blir det en snabbdusch när personal stirrar på mig  Nog inte så svårt att gissa vad jag tycker är trevligast. En positiv överraskning igår var att en av mina favorit skötare från 90 var här på 95 och jobbade natt. Han tillbringade många tmar med att sitta vak på mig när jag var på 90 förra året så jag får nog lov att erkänna att han känner mig rätt bra efter det. Det mesta är lättare när skötarna vet hur man är för då behöver man inte förklara allt. Underligt nog så hade han inte klappat några fåglar eller matat drakar sedan jag var inlåst

Det är den här tidpunkten på dygnet som är svår att avgöra. Att jag är vaken nu är i alla fall väldigt onödigt med tanke på att jag gick och lade mig runt 24. Tycker inte att 2+ borde störs min sömn med tanke på att det inte direkt är första gången jag har någon som sitter och stirrar på mig när jag ska sova. Varför vet jag inte riktigt men sova gör jag inte nu  Hoppas att läkarsamtalet blir vettigt senare idag och att jag slipper vak. Vem vet kanske får jag åka hem.

Jaha nu sitter jag på Säter igen. Det blev för lite medicin igår så jag hamnade på intensiven och idag på dagen gick färden till Säter. Nu sitter jag med vak och det är lika roligt somvanligt. Det enda positiva är att jag fick prata en lång stund med min favorit sjuksköterska S. Nu har jag inte någon dator så lite bökigt är det att skriva

Jag vet att jag ibland är dålig på att säga tack så därför ska jag passa på att göra det nu. Så tack alla som har försökt få mig att må bättre. Idag är det torsdag och allt känns lite mer positivt. Det blir nog bra med allt

att skriva. Min konstlade glättighet från morgonen orkade jag inte hålla liv i. Det visade sig vara för svårt för det är inte så jag känner. Jag är bara trött och less på allt och det är så det är.

Eftersom jag vaknade onödigt tidigt slängde jag in lite tvätt. Jag trodde inte att en trasmatta som blivit tvättad otaliga gånger kunde färga av sig så jag slängde även in en liten beige matta. Tvätten blev klar för en liten stund sedan och det visade sig att jag hade fel. Trasmattan kunde fortfarande släppa lite färg eller i det här fallet rätt mycket färg. Den beige mattan hade fått en ny intressant färg. Med intressant menar jag rätt anskrämlig. Rosa är en av de fulaste färger jag vet och nu har jag en hallmatta som är rosa/lila. Lärdomen får bli att om man inte vill ha ny färg på en ljus matta så ska man ge fan i att tvätta den med trasmattor oavsett hur gamla trasmattorna är

Ännu en dag med en massa tankar som inte leder någon vart. Det känns ändå rätt bra att bara låta tankarna virvla runt och flyga iväg. Jag tror inte att jag letar efter svar längre utan det blir som det blir. Något som däremot stör mig är att jag börjar misstänka att en släkting till mig läser här. Om det är så kan du ta och säga det. Du kommer ändå inte förstå mig bättre genom mina ord här. Det här är bara mina tankar som oftast är lite censurerade och de hamnar här för att det här är ett ställe där jag kan fundera i ord.

Orden vill inte trilla från mitt huvud till min hand idag så jag har inget att skriva men skriver ändå. Mest för att berätta att jag inte är död än. Det dyker nog upp fler ord under dagen

Jag blir alltid ledsen när jag läser om hur patienter blir behandlade när de är inlagda. Jag vet att personalen stundtals har det väldigt stressigt men det måste gå att ta några minuter och prata med patienter. Fick jag önska skulle dårhus vara som tandläkare. Alltså ett ställe som man absolut inte vill besöka men när man väl är där får man behandling och möts med respekt. I en perfekt värld skulle även läkare som inte visar respekt eller intresse för sina patienter slukas av svarta hål. Hade gärna sett ett par läkare bara försvinna men det lär inte inträffa.

Nu finns det inget mer som jag känner att jag vill hinna med. Allt jag har velat göra har jag gjort. Jag funderar lite över hur jag skulle reagera om jag plötsligt hittade lite hopp. Skulle jag fortsätta eller skulle jag ändå bara skita i allt? Jag vet faktiskt inte svaret och jag ser ingen större chans att jag kommer att hamna i den sitsen att lite hopp plötsligt trillar ner på mig.

Regn och dimma är inte så kul men det passar mitt humör idag så jag ska inte klaga. Jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot att ta ut djuren på promenad. Det är bara att dra på sig en regnjacka och hoppas att promenaden blir trevlig för ut måste djuren.

Så var snart ännu en vecka över. En vecka med mycket tankar och funderingar. Klokare har jag nog inte blivit men jag har fått mer ro i själen. Jag hade velat skriva från hjärtat men det gör jag inte utan försöker välja rätt ord. Det är svårare än man kan tro. Jag vill inte att någon läser här i framtiden och läser in något annat än jag avsåg. Det är nog en av begränsningarna med att skriva så att alla kan läsa. Jag vet hur jag är när jag läser något som får mig att fundera. Det är väldigt ovanligt att jag frågar den som skrev orden hur den menar istället tolkar jag det bara och jag tolkar utan tvekan saker helt fel ibland. Därför försöker jag skriva hur jag tänker på ett rakt sätt men ibland luddar nog även jag till det. Kanske är det så enkelt att det inte är lätt att vara människa och slösa onödigt mycket tid på att fundera.

Löven som tidigare lyste upp med alla sina färger är nu bara bruna och tråkiga. Nu ligger de i drivor och väntar på att förvandlas till jord som ger näring tillbaka till marken

Den här dagen har det varit många tankar som snurrat runt i mitt huvud. Att klappa på en hund och tänka slutar alltid på samma sätt nämligen med att jag somnar. Nu är det inte direkt så positiva tankar jag har ägnat mig åt. Det har mest handlat om hur det är smartast att göra när det gäller döden. Jag har alltid alternativet att dö på en myr,jag tror att kroppen då på sikt sjunker ner och då slipper någon hitta ett lik. Nu är jag dock inte säker på att kroppen sjunker och jag tror inte att någon bärplockare på jakt efter hjortron skulle tycka att det var kul att hitta en kropp. Underligt nog resonerade jag faktiskt om vad som är bäst när det gäller sådant här med läkaren på öppenvården när jag var där sist. Det enda vi enades om är att någon alltid blir drabbad oavsett hur man gör. Försvinner man bara är risken stor att någon alltid hoppas att man lever och då blir det inget avslut. Och hittas man så är det någon som har råkat på ett lik och hur den hanterar det vet man aldrig. M...

Finns inte så mycket annat att göra så länge som jag är risig fysiskt. Nu är jag bra mycket piggare än jag var i morse så jag ska inte klaga allt för mycket. Det finns saker som jag inte kommer att kunna styra upp och det stör mig men det är som det är. Jag tror att det mesta annars är ordnat. Kom att tänka på att en skötare på dårhuset tyckte att jag resonerade underligt när det kommer till en sak. Min åsikt är att det är fruktansvärt egoistiskt att ta livet av sig genom att hoppa framför tåg och liknande, ska man ta livet av sig finns det ingen anledning att tvinga en annan person att döda en. Däremot hade/har jag inga spärrar när det gäller att försöka ta livet av sig när man är inlagd. Skötaren tyckte att det var underligt att jag kunde utsätta skötare för det men aldrig skulle hoppa framför tåg. För mig så är det stor skillnad mellan att tvinga någon att döda mig och att låta någon hitta mig efter ett självmordsförsök. Är mitt resonemang verkligen ologiskt?

Idag svär jag lite tyst över min logik. Jag älskar choklad men jag får migrän av det så jag äter normalt bara väldigt lite. Jag har kommit fram till att om jag äter en halv daim så känner jag bara av det lite men klarar mig från migrän. Igår kände jag skit samma och åt för mycket choklad så idag har jag migrän. Hade jag varit smart skulle jag ha väntat med att äta choklad till ca en timme innan jag tänker ta livet av mig. Så smart är jag bevisligen inte så idag lär jag få ägna dagen åt att ha ont i huvudet och må illa. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig

Det går inte riktigt min väg idag kan man säga. Jag tror inte att det finns någon som blir lycklig av smutsig tvätt så jag tänkte ta itu med det så att det mesta kommer att vara rent. Tvättmaskinen har tidigare uppfört sig exemplariskt och jag har varit snäll mot den. Idag var den inte på något bra humör och hade inte lust alls att samarbeta med mig när jag ville knappa in att den ska gå igång om några timmar. Efter att ha stängt av den några gånger och nollställt den mist lika många gånger accepterade den äntligen mina order. Nu litar jag inte helt på den längre så jag får satsa på att kolla så att den går igång om ett par timmar.

När jag tänker på hur jag har haft det sedan början av 2013 vet jag inte riktigt vad jag ska känna. En kort sammanfattning är nog på sin plats. April 2013 försöker ta livet av mig. En psykolog/psykiater eller vad hon nu var gör en bedömning av mig på sjukhuset. Jag får henne att tycka att det bästa är att bara låta mig åka hem. Att det blev så beror inte på att jag är fantastiskt duktig på att dupera utan beror mest på att hon var riktigt dålig. Rätt säker på att jag hade kunnat sitta i ett hörn och gråta och hugga mig med en bordskniv och ändå få henne att tycka att det var en bra idé att låta mig åka hem. Ny bedömning av min psykiska status görs ett dygn senare på vc och jag får vårdintyg på mig. Hamnar på dårhuset och blir kvar där en vecka-10 dagar. Maj 2013. Är hemma ett par veckor och sedan får jag vårdintyg på mig igen. Hamnar på dårhuset igen. November (tror till och med att det var 30). Blir fri från dårhuset efter en bunt självmordsförsök medan jag varit inlagd. Mår bätt...

Jag vill inte ens tänka på hur många bilder som jag i snitt har tagit varje år, många har det blivit. Många har sparats fast jag egentligen inte vet varför. Nu tycker jag såklart att en del är vackra men det finns ändå en gräns för hur många bilder på löv som det är vettigt att spara. Jag kan inte tänka mig att någon kommer att glädjas över alla bilder. Att genom en bild visa hur vackert det är här vet jag att jag ibland har lyckats med och att förmedla något som är vackert är alltid bra.

Fåglarna har fått mat så nu borde de vara glada igen och ge fan i att flyga in i fönster. Det är lite optimistiskt av mig att hoppas på det men det skadar inte att hoppas på saker som kan bli verklighet. När det gäller framtiden så önskar jag bara att nära och kära får bra liv och är lyckliga.

Det finns säkert någon som tycker att det är konstigt att jag skriver om mina planer här och det förstår jag. Hade jag hamnat på min blogg av en slump och börjat läsa så skulle jag fundera över vad det är för en knäppis. En av anledningarna att jag skriver är för att visa min tankegång och att visa att jag resonerat med mig själv. En annan anledning är att jag på dårhuset fick höra att mina självmordsförsök var impulsiva. Jag höll inte med om det då och fast jag kunde bevisa att mycket var planerat under en tid envisades de med att jag hade fel. Kan tänka mig att om öppenvården eller dårhuset får någon fråga om varför det blev som det blev avseende mig så blir förklaringen säkert att jag gjorde det på impuls. Som bekant är det svårt för någon avliden att själv förklara/försvara sitt agerande så därför skriver jag och hoppas att någon använder mina ord om det behövs.

Den rubriken är det nog inte så många som förstår men man behöver inte först allt. När jag så svanarna här utanför dök orden klappa fåglar upp i mitt huvud. Nu vet jag inte om svanar överlag kan läsa tankar men kanske kunde de här det. De valde klokt nog att fort flyga iväg. (Inga fåglar har klappats under min tid i frihet)

Jag vet inte varför men en del djur får mig att le löjligt. Kanske hänger det ihop med att var jag växte upp var vilda djur gråsparvar. Här är vilda djur lite mer vilda. När jag var ute och rökte hörde jag räven skrika och efter en stund sprang en stor fin räv på vägen. Räven är ett av djuren som får mig att le,inte om det är en skabbräv dock. I vanlig ordning fick den mig att tänka logiska tankar och jag kom fram till att det måste vara praktiskt att vara en självmordsbenägen räv. Om man är en räv och vill dö är det inte svårt. Det är bara att promenera runt några väl valda hus här i byn och sen får man ett skott i sig. Och sedan är man bara en vacker päls istället för ett vackert djur som skuttar runt och skriker. Lite värre är det nog om man är en räv som älskar livet men gör misstaget att promenera runt fel hus. Det är kanske inte bättre att vara en räv

Jag har lite frågor som snurrar runt i mitt huvud men några svar kommer jag aldrig fram till. Det blir bara mer och mer frågor utan svar. Om man gör rätt eller inte finns det nog inget bra svar på och det är nog en av de lättaste frågorna.

Jag tänkte att det var några dagar sedan nu som jag hade sett rådjuren och funderade över var de hade tagit vägen. Sedan tittade jag ut genom fönstret. Det är nog lite så livet är. Ibland funderar man i onödan över saker istället för att bara öppna ögonen och se vad man har runt sig.

Det känns som om jag borde ta och läsa igenom alla inlägg i den här bloggen. Det har blivit många inlägg och risken finns att det finns något som kanske inte borde finnas kvar. Att jag inte har gjort det än beror på att jag faktiskt inte vill bli påmind om en del saker. Andra läser nog bara orden och mina tankar medan jag minns alla känslor som låg bakom inläggen. Mycket skit, känslor av vanmakt men också några ljusglimtar. Jag vill inte väcka allt till liv igen men om jag inte gör det kommer varje ord finnas kvar. Det är svårt att veta vad som är värst.

Jag har funderat lite på det och man vet aldrig vem som hittar till den här bloggen. Helt omöjligt är det inte att en tomte eller läkare sitter här och läser någon gång. Och vad skulle jag då vilja säga till dem? Visa mig samma respekt som du visar "vanliga" människor. Bara för att du har läst min journal så innebär det inte att du känner mig. Möt mig med ett öppet sinne oavsett min diagnos. Om du blir tvingad att använda tvångsåtgärder ta dig tid att förklara varför när läget har lugnat ner sig. Det finns ingen anledning att vara nedlåtande mot mig. Förvänta dig inte att jag behandlar dig med respekt om du gång på gång visar noll respekt för mig. Ta ditt ansvar om jag har behandlats felaktigt på grund av att du inte har koll eller har gett felaktiga direktiv. Be mig om ursäkt när jag förtjänar en ursäkt. Jag har även funderat över vad jag hade velat säga till mig själv för ett par år sedan. Ingen är ofelbar allra minst personalen inom psykiatrin. Klantar sig e...

Och det gör även jag

Jag tittar på Maniska samlare och kan i alla fall trösta mig med att vårt hus i jämförelse är skinande rent. Lite dåligt samvete har jag för att huset är i desperat behov av en ordentlig städning. Jag kan inte minnas när jag dammade sist och det syns. Min ork har sträckt sig till att dammsuga och torka golven och det räcker inte. Jag vill gärna lämna huset rent och fint men jag tvivlar på att det kommer att bli så. Tiden börjar ta slut

Nu brinner det två ljus här och sprider ett trevligt sken. Jag borde väl skriva något fint om att ljuset nu driver mörkret på flykten men det låter mest banalt. Ibland låter sanningen rätt löjlig även om det är sanningen. Det är ljusare här inne när ljusen är tända men det riktigt mörka råder de inte på. Nu kom jag att tänka på en företeelse som det skrevs mycket om för ca 10år sedan men jag har inte sett något om det efter det. Det jag tänker på är människor som utan anledning fattade eld och helt enkelt brann upp. Kommer någon mer än jag ihåg det? Det måste vara en brutal lösning på mörkret som många känner inom sig. Det kan inte vara ett trevligt sätt att dö på i alla fall och inget jag vill prova på.

I kväll kommer jag att tända ett ljus och tänka på dem som inte längre är i livet. Mina tankar halkade även in på människor som är i livet men som jag inte längre har kontakt med. En del skulle det inte vara svårt att hitta och kontakta och andra är bara borta. Jag har valt att inte ta upp kontakten på nytt med en del människor och det har berott på att jag har föredragit att låta dem tro att jag till slut fick ordning på livet. Skulle nog inte vara så upplyftande för en del att få veta att det aldrig blev någon ordning på mig. Ett par personer har jag tänkt lite extra på idag och jag hoppas verkligen att deras liv idag är som de hoppades att det skulle bli.